Leaving on a Jet Plane

Jag har varit på väg till London i halva mitt liv. Som tonåring var jag punkare och spenderade mycket tid med att dagdrömma om London och alla punkare där. När jag var 16 började jag spara pengar för att resa dit med en kompis, men resan blev aldrig av. Några år senare planerade jag och min pojkvän att åka dit, men förhållandet tog slut och jag shoppade nya möbler till min första egna lägenhet för sparpengarna. År 2005, när jag var 26 år, blev den efterlängtade resan till sist av. Jag åkte med min dåvarande sambo och högstadiekärlek  - P - och det blev en resa som förändrade hela mitt liv.

London uppfyllde och överträffade varenda fantasi jag någonsin närt om staden. Jag var helt överväldigad av taxibilarna, marknaderna, affärerna, maten, lukterna, ljuden. Camden! Musikalerna! De varma nätterna! Trekantssmörgåsarna! Musiken, poliserna, bussarna, vimlet och galenskapen - Det var ren magi! Det jag älskade allra mest var nog affärerna. För första gången någonsin kunde jag gå in i nästan vilken affär som helst och plocka vad jag tyckte var snyggt och det fanns i min storlek. Glädjen var i det närmsta obeskrivbar och jag shoppade som en galning. P köpte massor av mod och skinheadkläder på Carnaby Street och coola plastväskor med tuffa motiv på i Camden. Det fanns GOD vegetarisk mat vart än vi vände oss och jag drog djupa andetag av den avgasstinna luften - jag ville bli ETT med staden. London välkomnade oss med öppna armar och jag kände mig med en gång hemma på ett sätt som jag aldrig gjort någon annanstans, till exempel i Stockholm eller Paris. London var MITT och när vi åkte hem var det med sorg i magen - när skulle jag få komma tillbaka nästa gång?

Vi landade pladask hemma i vardagen och en ny termin startade på universitetet. Jag var mer än halvvägs genom min SO-lärarutbildning och jobbade samtidigt heltid på skolan som jag haft min lärarpraktik på. Jag var omtyckt av kollegor och elever, och kände att jag nog valt rätt i livet -att bli lärare var mitt kall!

Sedan en dag i september stötte jag på Stefan som jag inte sett på ett par år. Vi hade festat lite ihop förr när vi pluggade på komvux och Stefan hade sedan flyttat nedåt Sverige för att studera filmvetenskap. Jag var ute och åkte i min röda Mini Cooper och plockade upp Steffe på vägen för att ge honom lift hem. Det visade sig att han spenderat sommaren i London hos ett par kompisar, och nu funderade på att flytta dit en sväng. Han undrade halvt på skämt om vi skulle ta och flytta dit ihop för att ha lite skoj i några månader. Jag sa att jag skulle tänka på det. Jag släppte av Stefan och körde sedan hem till mig. På ungefär två minuter bestämde jag mig - Jag gör det!! Jag gör det ta mig fan!! När jag om hem frågade jag P vad han tyckte om saken - var det OK om jag tog ett studieuppehåll och åkte till London i några månader? Han sa tvekande "Ja", och jag slängde mig på telefonen och ringde upp Steffe, som blev lite förvirrad över den snabba händelseutvecklingen.

Jag var dock helt inställd på att det här äventyret skulle bli av. Jag hade aldrig riktigt haft en chans tidigare i livet att göra en sån här grej. När jag var ung var jag alldeles för ivrig att bli vuxen och flyttade hemifrån när jag fortfarande gick på gymnasiet. Jag var tvungen att försörja mig själv och började jobba som timvikarie inom vården. Efter ett år med olika timvikariat fick jag nog - jag kunde inte fortsätta så här resten av livet. Att plugga var enda möjligheten för en väg ut.

Mina betyg var i botten och jag var tvungen att läsa om hela gymnasiet på Komvux. Jag började mina studier med tanken att läsa upp betygen så pass hjälpligt att jag i alla fall kunde komma in på någon lätt utbildning. Jag visste inte hur man studerade sig till bra resultat, dessutom var det bara snobbar och bortskämda människor som fick bra betyg och blev något här i livet. Ja - jag resonerade så! Som någon slags lobotomerad arbetarklassmartyr. Jag var duktig på att skriva och uttrycka mig, intresserad av politik och ett ess i engelska, men tanken på att "bli" något hade aldrig planterats i mig och dessutom ansåg jag att mitt värde och min intelligens inte kunde sättas på pränt med hjälp av betyg. Men sedan hände något som fick mig att omvärdera allt.

Efter första terminen på komvux hade vi betygssamtal. Min svensklärare - som var den första lärare jag någonsin respekterat - tittade mig djupt i ögonen och sa med allvarlig röst: Jaha, Terese. Om du fortsätter på det här sättet, som du gjort den här terminen, måste jag nog sätta ett MVG på dig som betyg. Jag fattade inte vad hon sa! Jag började gråta och frågade om hon inte sett fel i sina papper? Den missanpassade, osmarta och dumma tjejen som var förutbestämd att misslyckas i livet - kunde jag fa ett MVG? Där och då började en ny del av mig ta form och det där tärande, hemska missunnsamma inom mig försvann. Efter tre år av stenhårda studier gick jag ut med 17 MVG i bland annat i Historia, Engelska, Samhällskunskap och Svenska. Helt plötsligt öppnades dörrar till en annan sorts framtid och jag kände för första gången i mitt liv att jag hade något att erbjuda världen. Jag ville tillbaka till skolan och motivera ungar som varit som jag och kände sig som hopplösa losers. Jag bodde kvar med P hemma på bruksorten och pendlade till universitetstaden. P hade fast jobb och vi hade råd med bil och att resa lite då och hade ett ganska bra liv. Men något kliade inom mig och jag förstod inte vad det var.

Jag vet nu hur oändligt liten min värld var då. Jag var småstaden personifierad och ändå inte; den förtärde mig dag för dag. Jag var missanpassad, rastlös, lättretad och till råga på allt väldigt trångsynt. Jag klättrade ofta på väggarna och var aldrig nöjd med någonting, Min absoluta mardröm var tanken på radhus och barn, men ändå visste jag att det var vad som väntade i livet. Jag visste inte hur man drömde - jag visste faktiskt nästan ingenting. Jag var 26 år och trodde att mitt liv var utstakat - jag skulle bara ta ett kort avbrott från verkligheten.

Den 30 januari gav vi oss av, jag och Stefan. Jag hade 35 000 på fickan, en halvfull resväska med en kudde, ett par jeans, en thirt och en vinterkappa med mig. Vad som väntade hade jag ingen aning om men jag var inte rädd!

So kiss me and smile for me

Tell me that you'll wait for me

Hold me like you'll never let me go

'Cause I'm leavin' on a jet plane

Don't know when I'll be back again

Oh babe, I hate to go

Koka Kola!

Nu ska ni få ett recept på chokladkola som jag har kunnat utantill sedan jag var åtta år. Receptet kommer från mammas kokbok, och hon berättade nyss för mig att receptet cirkulerade på hennes skola på 60-talet, där alla ungarna kunde det utantill eftersom det var så lätt att komma ihåg. Det är verkligen busenkelt att göra - i alla fall om du har några som helst baskunskaper om hur man kokar kola och knäck - och jag kan nästan garantera att du har alla ingredienser som behövs hemma.

Recept

3 matskedar sirap
3 matskedar socker
3 matskedar smör
3 matskedar mjölk eller grädde
1 matsked kakao

Blanda ned alla ingredienserna i en normalstor kastrull, gärna med tjock botten. Koka upp och sänk sedan värmen till lägsta läget så kolasmeten puttrar fint. Rör med jämna mellanrum.

Efter åtta till tio minuters kokande och rörande kan du göra kulprovet. Du vet själv hur du gillar din kola - seg och mjuk eller knäckig och tuggig. Jag gillar knäckig kola, så jag fortsätter nog att koka i ett par minuter till, nu under konstant omrörning. När du uppnått önskad konsistens kan du antingen hälla ut smeten på ett bakplåtspapper och bre ut den till önskad tjocklek, eller hälla upp den i små portionsformar som jag gjorde idag eftersom jag ska ge bort kolorna i present. Ställ in på kylning i tio minuter och hugg sedan in. Jag slår vad med dig att kolan är slut innan kvällen är det!

En liten vädjan!

Det kommer fler och fler mail från er, mina läsare, vilket gör mig glad. Jag fick en efterfrågan av en tjej senast idag om att skriva mer om hur det är att flytta till och leva i London. Jag har länge gått och tänkt att jag ska börja på en serie med poster i just detta ämne, men har aldrig riktigt kommit till skott. Efter ett nio års långt förhållande med staden som förändrade mitt liv hyser jag en komplicerad hatkärlek till London och finner det svårt att hitta orden för att skriva på ett rättvist sätt. Mina upplevelser här är så personliga, och kanske svåra att ta till sig och förstå ibland, men efter dagens mail har jag ändå bestämt mig för att ge det ett försök. Förhoppningsvis kommer den första artikeln redan nästa vecka.

Nu undrar jag vad just du tycker! Finns det något specifikt du skulle vilja att jag skrev om när det gäller mina erfarenheter av London? Vill du veta mer om mitt jobb, vilka mina största misstag som nybliven Londonbo var eller vilka kändisar jag har jobbat för (tyvärr -  my lips are sealed)? Eller är det så att du fortfarande undrar hur dags clownerna uppträder på Picadilly Cirkus? Fråga på bara!

Jag ska till sist passa på att helt skamlöst be er att gilla min facebooksida Betty-Lou's Blog, eller ännu hellre gå in och följa Betty-Lou's Bakery på bloglovin'. Heck - varför inte göra både och? Tryck bara på bloglovin'-ikonen här till höger så kommer du dit! Det tar ett par minuter att registrera sig och jag skulle bli väldigt tacksam om du ville ta dig den tiden. Ju fler följare jag har på bloglovin' desto mer "syns" min blogg där. Jag vill ha många läsare och ju mer ni gillar och delar mig desto bättre. Min stora dröm vore att få ge ut en bok baserad på bloggen, och det är ni läsare som kan göra det möjligt. 

Tack på förhand 

XXX

Betty-Lou's Bakery - äntligen helt på Svenska!!!

Efter mer än ett halvårs bloggnde har jag äntligen skaffat mig ett svenskt tangentbord. Vissa av de längre posterna jag skrivit har tagit flera timmar i extra tid enbart genom att sitta och klistra in å, ä och ö. Tydligen ska det finnas enklare sätt att fixa det på, men eftersom jag är totalt ointresserad av datorer och dessutom sjuttiotalist skyller jag min brist på datakunskap på dessa två faktorer. Jag hade turen att hitta en annons på Londonsvenskar (ett internetforum för svenskar i - you guessed it - London) från en tjej som  gav bort sitt sprillans nya tangentbord. Jag överöste det med mina finaste juveler för att välkomna det till vårt hem!

Och på tal om juveler måste jag visa er mitt senaste tillskott i min smyckessamling - ett pärlhalsband med bautapäror à la Wilma Flintstone. Jag har länge varit på jakt efter ett sådant och köpte det på en marknad av en kompis för ett par veckor sedan.

Och se här - en mekanisk väckarklocka i klassisk modell. Jag hittade den i en välgörenhetsaffär för endast fyra pund. Fyndens tid är ännu inte förbi!

Til sist vill jag visa er dessa supergulliga gifttags som jag köpte häromdagen. Jag vet inte riktigt när jag kommer få användning av dem + helst av allt vill jag behålla dem själv och inte ge bort dem till folk som inte fullt ut uppskattar gulligheten. Kanske kan jag be Peter att sätta dem på presenter och julklappar avsedda för mig?

Magnus Betnér och den lilla ekorren

Veckan har varit hektisk med marknad, utflykter och drinkar på stan. Tyvärr inträffade något med ett olyckligt slut som har gjort de sista dagarna tunga. 

I tisdags var jag och min svenska kompis Karin och kollade på Magnus Betnérs show på en teater vid Leicester Square. Jag har haft blandade känslor inför Magnus och vi gick mest dit för att se hur han skulle hantera en show på engelska. Svaret visade sig vara: Mycket bra - tydligen har han uppträtt både i USA och övriga Europa och hade vanan inne. De flesta svenskar i publiken skrattade och applåderade uppskattande, men några av engelsmännen skruvade obekvämt på sig, och vissa satt med armarna i kors och skrattade inte en enda gång. Jag kan förstå att han kan anses som kontroversiell av många, men för mig verkade det mesta han sa helt vettigt. Han kände sig dock tvingad att påpeka för den typ 100 personer (svaga) publiken att: Back in Sweden I'm a fucking superstar, vilket jag antar att de som inte kände till honom hade svårt att greppa.

En unik bild på Monty som hade en av sina stunder häromdagen. Ibland fastnar han såhär med tungan och ligger så i flera minuter. Som tur var hade jag kameran bredvid mig denna gång, och lyckades fånga fåneriet på bild. Kanske var det en tyst protest mot att jag under dagen tagit hem den här lilla kompisen:

En ekorrbebis på cirka fem veckor. Jag såg honom mitt på en hårt trafikerad väg, där han förgäves försökte ta skydd under de förbipasserande bilarna. Jag kunde inte se på hur den lilla kraken satt där, helt vettskrämd, så jag stoppade trafiken och plockade upp honom. En kvinna som såg på tog med oss till närmsta park så jag kunde släppa honom där, men när vi kom dit och jag satte ned honom på marken rusade han tillbaka till mig och vägrade släppa taget. Jag provade ett par gånger till, men varje gång klamrade han sig bara fast hårdare vid mig. Det slutade med att jag lade honom i fickan på min jacka och gick och letade rätt på en liten låda som jag bäddade med bomull och tog hem honom i. Eftersom vår trädgård är full av ekorrar tänkte jag att han kunde bo därute när han var redo för det.

Väl hemma visade det sig att han varken visste hur han skulle dricka eller äta och det var inte förrän han låg på min axel och började suga på min tröja som jag förstod att han bara var en liten bebis som inte fått sina tänder än. Vi läste att man ska ge ekorrungar getmjölk, så vi värmde på sådan och matade honom med en spruta. Han åt några milliliter och somnade sedan uppkrupen under mitt hår på min axel. På bara några timmar väcktes varenda mammainstinkt i mig - vi hade bondat! På natten bäddade vi åt honom i Montys kattbur, med fuskpäls och varmvattenflaska så han höll sig varm. Nästa dag ville han inte äta och låg bara still i buren med tomma ögon och det verkade komma blod från munnen. På eftermiddagen började han skrika och vrida sig, och sedan var han död. Djur är det finaste och mest oskyldiga jag vet och jag gråter fortfarande!

Nya skyltar, försäljningsknep och cupcakedemografi

Jag har gjort nya cupcakeskyltar genom att skamlöst plagiera amerikansk förpackningsdesign från 50-talet. Min favorit blev skylten till citroncupcakesen:  

En av mina bestsellers är Peanutbutter Glory: Vaniljkaka med jordnötssmörfrosting, doppad i hackade salta jordnötter och toppad med chocolate fudge sauce. Inspirationen till skylten är hämtad från en klassisk popcornsförpackning. Min nästa nya cupcake ska bli en med popcorn och majs i!

Sedan jag började dekorera mina Red Velvet med färska jordgubbar penslade med glitter har de stigit enormt i popularitet. Kunderna frågar gång på gång "How do you get them so sparkly?" varpå jag svarar med mystisk röst: "By Magic!"

Sprit är ett fult men beprövat vapen i businessvärlden. Mitt senaste tillskott i repertoaren är "The Whisky Wonder", som kom till då jag behövde något att håva in de svårflirtade män (och ibland kvinnor) som tackar nej till mina vanliga smakprov. När de viftar avvärjande med handen sträcker jag fram mitt specialfat och frågar flirtigt "How about trying the whisky cake?". Då tänds det en glimt i deras ögon. De ler de lite osäkert, tar en bit, frågar om det är riktig whisky i? Jag  svarar "Oh yes!! Just dont tell my boyfriend because I stole it from his stash". Jag sålde säkert 10 extra cupcakes med detta skamgrepp på förra marknaden!

Min absolut bästa cupcake är den enkla vaniljcupcaken. Den kostar minst att göra, tar minst tid att tillverka och säljer bäst. Jag erbjuder ca sju till åtta smaker per marknad, och folk blir som barn i en godisaffär när de ska välja vilken sort de ska ta. Vissa tonårstjejer står i en kvart och väljer innan de bestämmer sig - och sedan ändrar de sig i sista sekund. Och nästan alltid väljer de den rosa vaniljkakan som ser ut som en ros, med glitter på toppen. Japanerna och spanjorerna är också de väldigt förtjusta i vaniljen. Engelsmännen älskar Chocolate Orange och Red Velvet, medans Svenskarna oftast inte köper någonting (fast de tar gärna för sig av smakproven).

Min höststil!

Hösten är min favoritårstid. Jag älskar att få klä mig i mer tackande kläder, murriga färger och skor som inte är sommarsandaler. Jag har inte burit svarta outfits på massor av år eftersom jag tycker att svart får mig att se gothig ut, men den här hösten försöker jag återupptäcka enkla, svarta kläder, och kombinera dem med vintageaktiga attribut för att skapa en varierad och personlig stil. På bilden har jag mina favoritskor från Miss L-Fire tillsammans med kläder från Mint Velvet och min Louis Vuitton-väska som jag fick i present när jag slutade på ett jobb. Vid kragen bär jag en klassisk engelsk brosch med inglasade broderade blommor - en present från min egen juvelerare Nadia. 

Nya skor! De är handgjorda i England och kostar en förmögenhet i en vanlig affär. Jag hade turen att springa på det här paret (för en tredjedel av butikspriset), i en nyöppnad välgörenhetsaffär som fått skorna i donation direkt från tillverkaren. Hurra!

Kommer ni ihåg posten om Bambi-skorna och väskan? Jag köpte väskan! 

Har är vi på utflykt i vackra Regents Park. Jag har mina vanliga jobbkläder på mig. Min garderob är full av vackra vintageaktiga klänningar som passar att ha på kvällar och helger, men jag har inte mycket som passar till resten av veckan och jag har problem att sätta ihop en bra jobbgarderob som är både snygg och praktiskt. Den har gråsvarta klänningen i jerseymaterial hittade jag pa GAP häromdagen och den passar bra in på mina kriterier för jobbkläder.

För övrigt är hösten i London underbar. Parkerna är vackra och gröna igen efter sommarens torka. Luften känns ren, horderna av turister har minskat lite och staden sjuder av spännande aktiviteter. Kom hit du med!

Kanalfestivalen i Angel

Idag tar jag med er på Kanalfestivalen i Angel som hölls den här helgen. En helt underbar dag där man firar Londons historiska kanalsystem med underhållning marknad, mat och sång. Följ med och upplev den galnaste helgen av cupcakes, marknader och ugglor i mannaminne. 

Helgen startade för oss på fredagen med ett 18 timmar maratonpass i bakning. Peter ansvarade för vaniljcupcakesen och gjorde ett bra jobb för att vara novis på området. Vi gick till sängs klockan ett på natten och steg upp igen klockan sju för att fara iväg till marknaden i Spitalfields, och Peter åkte till sitt jobb. På kvällen när jag kom hem var jag tvungen att frosta 100 cupcakes som jag inte hunnit med dagen innan, sedan stupade jag i säng och sov som en död fram tills klockan ringde vid sju igen och vi gav oss av till kanalfestivalen i Islington. Det var en strålande vacker dag och den började lovande med att jag mötte min vän Sheila.

En gång om året på Kanalfestivalen träffar jag Sheila som säljer vintageprylar i sitt marknadsstånd och driver företaget Sheunique Vintage Cirencester. Hon organiserar möhippor, te-bjudningar, hårkurser och fotosessioner - allt med vintagetema och med hjälp av sitt outtömliga förråd av kläder, hattar, smycken och accessoarer. När hon var yngre jobbade hon som fysioterapeut inom armen, och nu för tiden medverkar ofta på så kallade WW2 reenactments och liknande tillställningar. Hon är en otrolig kvinna och en riktig inspirationskälla.

Kanalfestivalen hålls alltid första söndagen i September i runt kanalbassängerna i Islington, straxt bakom tunnelbanestationen Angel. Kanalbåtsgemenskapen är stor i London, och hela England, och många av båtmänniskorna kommer till festivalen för att visa upp sina hem - det är nämligen vanligt att bo permanent i dessa så kallade Narrow Boats.

Med smalbåtarna kommer en hel kultur, och just sådan här Narrow Boat Art är väldigt vanlig förekommande på de traditionella båtarna, som ofta är målade med dessa vackra mönster.

Det här var utsikten från mitt marknadsstånd. Flera av mina kunder kommer varje år för att handla av mig på festivalen och hela tillställningen genomsyras av Community Spirit - vilket ungefär betyder by-sammanhållning. Det kändes som hela Islington var på fötter och jag fick inte en sekund för mig själv under hela dagen - jag stod upp och sålde, delade ut smakprov och pratade med kunder oavbrutet i sex timmar i sträck. Peter hjälpte mig att fylla på faten och dela ut smakprov, fixa mat och dryck och fotografera.

Londons kanalsystem är verkligen värt att ta en promenad längs med, även utan festival. Om man startar i Angel kan man gå hela vägen till OS-arenan i Stratford. Kanalen har på senare år blivit populär, och fler och fler små pubar, restauranger och fik poppar upp här och var längs kanalen, speciellt de delar som sträcker sig genom Hackney och Dalston, där man kan uppleva en helt annan sida av London än den man är van vid. Jag älskar att promenera längs kanalen och gör det året runt. På vintern är det mysigt att se de juldekorerade båtarna med de små skortstenarna som pyser ut rök, och på våren är stråken längs kanalen lummiga och vackra och man får nästan känslan av att befinna sig i parallellt universum till London. Kanalmänniskorna är trevliga, om än speciella och många är - vad ska jag säga...ganska liberala av sig, så bli inte alltför chockad om du ser suspekta plantor på taken till vissa av båtarna.

Om du vill lära dig mer om Londons kanaler kan du besöka London Canal Museum som ligger en kort promenad från Kings Cross. Där kan du se hur man bodde på kanalbåtarna förr i tiden och lära dig mer om Londons vattenvägar. Inte lika spännande som Tate Mordern, kanske, men helt klart värt ett besök om du vill veta mer om Londons historia.

 

Kanalfestivalen är verkligen en tillställning för hela familjen och den organiseras av frivilligarbetare som jobbar hårt för att varje år skapa en minnesvärd festival. Man får nästan känslan av att ha hamnat i en liten by pa landet - stämningen är på topp, folk är glada och trevliga, alla är välkomna och gemenskapen är påtaglig - jag kan garantera att även som turist kommer du nästan känna dig som en äkta Londonbo om du besöker festivalen.

Förutom mina cupcakes säljs det mat, loppisprylar till loppispriser (mycket ovanligt i London). Jag gav 20 pence för ett pack med papperssugrör från 60-talet, och hittade fina tekoppar för bara några småmynt och hemmagjord marmelad för ett pund, som såldes av ett gäng gamla tanter. Peter köpte lotter, och vann andra pris - en magnumbutelj med fin champagne. Jag vet inte hur det kommer sig att han är en sån turgubbe? Förra julen, till exempel, vann han en Ipad på sitt jobblotteri! Sist jag "vann" något var i fiskdammen på en julfest 1986, men det kan ju knappast räknas, eftersom varenda jäkel vinner pa fiskdammen... Peter säger att han ska ha buteljen för sig själv, eftersom jag och Nadia drack upp hans champagne - en present från hans förra jobbarkompisar - under ett obevakat ögonblick förra vintern.

Ett återkommande inslag på varje års festival är utställningen av ugglor och andra rovfaglar. De kommer från The Owl Sanctuary i Essex och är räddningsdjur som oftast hittats skadade eller övergivna. För en slant kan man ta kort med sig själv och en stor uggla, och festivalbesökarna ombeds donera pengar till projektet. Ugglorna ar så vackra att man blir alldeles rörd - vilka magnifika stora djur de är. Peter tycker att ugglan på bilden ser ut som Monty, och ja - han har en poäng!

Jag hade en helt fantastisk dag, även om min hjärna kollapsade halvvägs, och jag kunde endast få ur mig mina väl inövade cupcakefraser. En kompis kom förbi för att hälsa på, men efter ett par minuters försök till konversation var jag tvungen att ge upp - jag fick inte en vettig mening ur mig och lyckades få en oskyldig fråga om torsdagens sånggrupp för barnen låta som en helt obscen raggningsfras. Cupcake Brain!

Ni kan nog själva se på det här fotot hur ansträngt mitt leende ser ut. Show must go on!

Nar vi till slut kom hem på söndagskvällen var jag så uppe i varv att det enda som kunde hjälpa mig sova var en rejäl drink. Vi tog bussen för att besöka ett nytt Brooklyn-inspirerat hamburgerhak - Burger and Bun. Den vegetariska burgaren var inte värd att skriva hem om, men Margaritan gick ned i en svälj. När jag till slut gick till sängs hade jag den där känslan av tillfredsställelse man får efter tre riktigt hårda dagsverken då man tröttat ut kroppen och huvudet totalt. Det är otroligt vad mycket man klarar bara man ger sig fan på det! Hoppas du blev sugen på att besöka kanalfestivalen nästa ar - vi ses väl då?

Cupcake-året

Snart är det avspark för min marknadssäsong. I år tog jag beslutet att inte sälja cupcakes under juli och augusti - det är i princip omöjligt att bli av med de små jäklarna under sommaren eftersom folk bara vill ha glass och dricka. Men i September ser prognosen bättre ut och eftersom London är som allra bäst på hösten blir turisterna (och Londonborna) köpglada. På lördag är jag tillbaka i mitt vanliga marknadsstånd i Spitalfields, och på söndag är det dags för den årliga marknaden Angel Canal Festival i Islington. Festivalen är höjdpunkten på mitt cupcakeår och jag lämnar alltid marknaden lyckorusig, peppad och med kassan proppfull av pengar. Varje tidigare år har jag sålt ut långt innan stängningsdags, så min strategi för i år är att baka så mycket cupcakes jag bara kan inför helgen. 

På fredag sätter vi igång. Peter har fått ta ledigt så han kan hjälpa mig i köket. Han ska göra själva kakorna medans jag tillverkar frosting och dekorationer. Jag har 600 cupcakes som riktmärke, men drömgränsen vore 700. På söndag kväll kommer jag hata allt som har med socker och smör att göra, men veckan efter måste det vara glömt för då är det dags för nästa marknad. Och så rullar det på fram till julmarknaderna, som jag redan börjat planera för. Planen? Renar, renar och åter renar. Renarna sålde helt otippat slut på under en timme förra året och någon sådan skandal kan vi inte upprepa i år igen. 

I januari brukar jag ta ledigt men februari betyder business - det är nämligen av någon anledning alltid en bra säljmånad. En stor ljusglimt i diset från allt pudersocker är att min kära Mor kommer hit i början av Oktober för att vara med mig en hel marknadshelg med allt vad det innebär av bakning, försäljning och fotogalna turister. Pengarna som vi drar in ska vi spendera på vintage, loppis och mer vintage och det ska bli så kul!!! När mamma kommer hit ska jag förresten göra henne superavis på det nya tyget som jag precis har köpt för att sy ett litet draperi av till tvättmaskinen i köket. Hur gulligt????