söndag 30 november 2014

Mitt kitschiga vintagehem i juleskrud! Och en grävling...

Det finns någon i vårt hem som ni hittills inte har mött. Han heter Bertrand och är från Irland. Peter köpte honom på ebay när vi flyttade in i huset, och han är en självklar del av hemmet nu. Till varje jul får han en egen mössa och glitter runt halsen. En del (OK - de flesta) av våra gäster tycker han är lite obehaglig, men jag gillar honom skarpt! Vad tycker ni?


Bertrand har en anka som heter Don Draper vid sin sida, och så här års står även julbocken med i gänget.


Förutom en en total överdos av Bambis i olika former har vi även plockat fram alla julfavoriter och strött ut dem över vardagsrummet. Vi kollar först på vår "mantle piece", där en ljusslinga med julklädda renar hänger.



I New York köpte jag den här gamla lådan som nu står lutad mot väggen i form av en prylhylla.


Den lilla kitschiga julkransen har jag fått av mamma, om jag inte minns fel?


I New York köpte jag även den här fina turkosa lilla granen, som är smyckad med miniversioner av klassiska julgransprydnader i form av ankor och små gunghästar, som även dessa är köpta i USA. Amerikanerna är duktiga på grälla och kitschiga julprydnader och jag har köpt de flesta av mina favoriter runtom Amerikat!




I Clearwater i Florida ligger "världens största jul-affär" och varje gång jag är där så blir jag helt nipprig av alla galet fina julprydnader de säljer. Sist vi var där köpte jag det här vattentornet i form av en snögubbe. Tanken är att man ska köpa alla delar i kollektionen han ingår i, och på så sätt få ihop en hel jul-stad, men så mycket plats hade vi inte i resväskan.


Tomten med sin julklappssäck är dock svensk så det förslår. Han är i väldigt bra skick för att vara så gammal, och mina föräldrar har en precis likadan hemma som jag lekte med när jag var liten.


I fågelburen från Marocko har jag stoppat in en blinkande ljusslinga och prytt med glittrande påfåglar. Funkar finfint istället för gran i år!


På sekretären står julekorren tillsammans med ett par ljusstakar, som ser ut som godiskäppar - och ja - självklart är de från USA.



En liten julgransprydnad i form av ett kakfat med cupcakes är en present från mamma. I bakgrunden Peters obligatoriska "christmas rat". Han tycker det är så charmigt med svenska julbockar och annat pynt i halm, och det är inte jul utan christmas rat.



Vår blinda katt ligger mest ihopsnurrad på soffan hela dagarna, och idag använde jag honom som stöd för de julgransprydnader som i år inte hittat någon plats, men som ändå förtjänar ett nämnas. Vi började för några år sedan att samla konstiga prydnader i form av udda djur. Både snigeln och bläckfisken känns ganska otippade som julgransdekorationer, medans den lilla seglarbjörnen känns extremt "camp" och flamingon med tomtehatt kommer inte långt efter.


Ballerinan inne i sin snöglob är en liten favorit. Hon har fått en egen plats på en glaspiedestal.


Nu börjar nedräkningen. Om 21 dagar är jag hemma på Svensk mark igen. Jag ser i år fram emot att få äta minst ett kilo svensk julmarsipan och hoppas att träffa alla mina gamla vänner och min familj igen. Julen är helt klart den bästa högtiden på året för mig, och den känns ännu mer speciell när man bor utomlands. Här i England är affärerna bra på att marknadsföra julen och själva vägen mot jul är härlig, men ingen firar julen lika bra som vi Svenskar. Den 24e är en helt vanlig dag, och de gånger jag har varit i Englad över julen har den 24 kännts enormt vemodigt för mig. Den 25e stannar dock hela landet och paketen delas ut på morgonen. Sedan är det dags för julmiddag, och då äter man i princip samma söndagsstek som man äter varje vecka,  med enda skillanden att att man har tranbärssås till den på julen. Nej, tacka vet jag ett vegetarisk julbord med potatisgratäng, vego-köttbullar och vegoskinka, och mammas hembakade bröd med julmust i! Knäck! Gröt och Kalle Anka klockan tre. Julklappar på eftermiddagen! Hurra!!!!

tisdag 25 november 2014

Winter Wonderland i Hyde Park

Vissa dagar startar sämre än andra. I morse var det fel på tunnelbanan igen - det har varit fel i två veckor vilket gjort att jag kommit sent till jobbet nästan varje dag, och idag var det så illa att jag fick ta en taxi till jobbet. Taxichauffören envisades med att köra via konstiga bakgator, och resan tog mycket längre tid än den borde. Jag var ganska stressad när jag väl kom fram - 40 minuter försenad och med andan i halsen. Allt var dock lugnt i huset och efter en frukost bestående av scrambled eggs och toast så var det dags för den stora tisdagsutflykten.


Det är nämligen så att jag och min svenska kompis Karin, som arbetar som nanny i huset mittemot mitt jobb, varje tisdag tar en heldag med barnen ute på stan. Idag var det dags att ta med dem till Winter Wonderland som just öppnat i Hyde Park. Trots att vi var där precis efter att de öppnat klockan tio, och trots att det var en gråtrist morgon var det redan en hel del folk där. Och vad botar väl egentligen en gråkall dag bättre än julmusik, karuseller, godis, friterad mat och krimskrams till salu från små julsmyckade timmerbodar? Lukten av mulled wine - glögg - låg tjock i luften och barnens ögon tindrade vid åsynen av alla lampor och färger från karusellerna.



Karin tog en åktur med ett av barnen i en av de små karusellerna.


Sedan dreglade vi över den färgglada marsipanen som säljs överallt inne på WW.


Vi kollade runt i de små bodarna fyllda av dyrt massproducerat krimskrams. Jag blev lite sugen på att köpa en rysk docka, men kom sedan på att jag ju redan har en; nedpackad i källaren i en av de många lådor med saker som jag tröttnat på...


WW gör sig egentligen bäst på kvällen när det blivit mörkt och alla lampor är tända, men har man små barn går det såklart toppenbra att även besöka det under dagen. Störst fokus ligger på att sälja mat - tyska bratwursts, stora pretzels, varm choklad och glögg,  brända mandlar, crepes med nutella, våfflor, munkar, rostade kastanjer, majskolvar, vitlöksbröd och godis godis godis.


Mellan varven av allt ätande är tanken att man ska åka karusell. Det här stora utsiktshjulet, till exempel.


Just delen där alla vuxna åkattraktioner finns är helt fantastiskt stor, och mellan varje åkattraktion finns alp-inspirerade ölstugor, tyska ölhallar och till och med en snurrande karusellbar, där man kan ställa sin dryck på en karusellhäst.


Den attraktion jag ser fram mest emot varje år är den sjungande animatroniska älgen. I år var jag dock ganska besviken på honom - han brukar sjunga "Driving Home For Christmas", men i år sjöng han bara tyska öldrickarvisor. Bah!


 Det är gratis att gå in på WW, men kommer du hit med barn är chanserna stora att blir en ganska dyr upplevelse. Själv är jag fullt nöjd med att gå runt och bara njuta av stämningen. Härliga jullåtar strömmar från varje håll runt hela området, och man blir på oanat gott humör av efter att ha hällt i sig ett par glas varm glögg och cider. Se bara till att ha med dig kontanter - utagsautomaterna på området är av betaltypen där det kostar tre pund att få ut sina pengar.

Und das, meine Freunde, war alles!

fredag 21 november 2014

Ny klänning - gammal tatuering

Jag har i flera år gått och velat fram och tillbaka över att köpa kläder från amerikanska ModCloth. Även om mycket av kläderna i sig är relativt billiga får man alltid betala tullavgift när man köper varor från USA, och dessutom är portot ganska högt. Men så för några veckor sedan kunde jag inte hålla mig längre, när jag hittade en vintageinspirerad klänning i det här tyget:


Jag var tvungen! Paketet kom i förrgår och klänningen satt som en smäck. Enda nackdelen är att ärmarna är väldigt korta, och jag måste bära en bolero för att jag inte vill visa mina armar. Eller rättare sagt - jag vill inte visa min vänsterarm, som vanpryds av en stor hemsk tatuering, vilken sju laserbehandlingar hittills inte gjort någon större verkan på. Mamma poängterar att "Du skulle lyssnat på Mig!" och jag måste hålla med henne i det här fallet. En riktig klåpare till tatuerare ristade in bläcket på mig när  jag var 22. Tatueringen är sanslöst dåligt gjord och även om jag skulle få bort den helt så är huden fortfarande full av de ärr som bildades vid tillfället, eftersom tatueraren antagligen använde en gammal nål som rev sönder huden. Så - akta er för dåliga tatuerare, barn!


Så här ser den ut på mig. Jag älskar de små fickorna framtill och spetsen som pryder skärningen mellan det färgglada tyget och den svarta meshen. Jag har redan fått många förfrågningar om vart jag köpt klänningen, och den kommer utan tvekan vara en kär del av min garderob i många år. Ett riktigt toppenköp, importavgiften till trots!


torsdag 20 november 2014

Terese Tipsar - The Rutles

Jag älskar Engelsk humor, och chansen är väl att du gör det oxå - det är ju inget unikt persolighetsdrag mig förunnat liksom. Ungefär två gånger om året kärar jag ned mig i ett par av "The Pythons" - Michael Palin (så snygg när han var ung, och så intelligent) och Eric Idle (också snygg, och kanske den roligaste av dem alla). För ett par veckor sedan satt jag på youtube och kollade gamla klipp med Eric Idle, när jag kom över något som jag inte stött på förut - en spoof-dokumentär om bandet The Rutles, gjord av Mr Idle på slutet av 70-talet och något av det roligaste jag sett på länge i komediväg. Mockumentären The Rutles är en pastisch på hela Beatles karriär, och vi följer medlemmarna Nasty, Stig, Dirk och Barry på deras väg mot toppen. I dokumentären spelas 20 låtar, som alla låter som Beatlessånger men är, in fact, originallåtar skrivna för The Rutles. Förutom Eric Idle, som spelar både reporter och Rutlen Dirk (som är bandets motsvarighet till Paul McCartney) så medverkar en lång rad kändisar, bland andra George Harrison himself, Mick Jagger, Paul Simon och Bill Murray. Enligt utsago gillade alla Beatlarna (förutom McCartney, surprise surprise) dokumentären, och bandet blev så pass populärt att de turnerade runt med sångerna och fick två listplaceringar med sina singlar. Jag loggade snabbt som attan in på ebay så fort jag sett klart filmen och klickade hem "I Must Be In Love" som faktiskt är en riktigt bra låt, men med en otroligt naiv text.


Kolla in minen på Eric Idle, till vänster på bilden - bara den får mig att skratta. Och posen på Nasty, med knäppta händer likt ett barn. Det är så genialiskt roligt att det enbart kan vara engelskt! Och texten - naiv, som sagt, men outsägligt trallvänlig:

I feel good, I feel bad
I feel happy, I feel sad
Am I in love? I must be in love

I feel rich, I feel poor
I'm in doubt, I feel sure
Am I in love? I must be in love

Har du inget bättre för dig i helgen tycker jag du ska leta rätt på "The Rutles - All You Need is Cash". Det finns även uppföljare till den första dokumentaren, som är gjord så sent som år 2000 - Cant buy Me Lunch. Den ska jag kolla nu, och sedan ska jag gå på bio för att se the Hunger Games, som öppnat idag!

onsdag 19 november 2014

A Perfect Day

En av de bästa sakerna med att bo i London är att Söndag sällan är liktydigt med en tråkig dag. Det mesta är öppet och stämningen ute på stan brukar vara behaglig och inte lika stressad som fredag och lördag. Förra helgen gav vi oss ut för söndagsbrunch i Soho och hamnade som så många gånger förr på italienska Princi på Wardour Street.




På Princi väljer man fräsch mat och ungsfärska bakverk från långa glasdiskar. Man kan plocka ihop en tallrik av olika sallader, bröd, varmrätter och pizzabitar som man sedan äter man vid långa bord tillsammans med med andra gäster. Det är prisvärt, men framför allt är det superkvalitet på maten och vi får alltid beslutsångest, vilket resulterar i att vi tar en av varje och smakar sedan av varandra. De mesta av råvarorna är importerade från Italien och det smakar verkligen autentiskt. Princi är alltid fullt med folk och jag älskar att äta här, mitt i allt ståhej.



Efter Princi fortsatte vi lite längre ned på samma gata för att stanna till på Gails - en liten exklusiv bagerikedja där de beroendeframkallande kanelcroissanterna är storsäljaren. Tänk dig en kanelbulle, med karamelliserad botten av kola och kanel. Ibalnd när begäret efter dessa sätter kan jag gå flera flera kilometer till nästa stadsdel bara för att kunna köpa en - så goda är de!!



Efter matfesten behövde vi en promenad och gick genom ett höstsoligt London ända upp till Kings Cross för att besöka the British Library, där utställningen "Terror and Wonder: The Gothic Imagination" just nu pågår. Utställningen behandlar gotisk litteratur och hur den ligger till gruund för hela skräckgenren idag, En helt OK utställning, men jag hade nog förväntat mig liter mer. Man fick inte ta foton därinne, så ni får nöja er med en bild på entren till utställningen. Utställningen bestod mest av bibliotekets skatter - många handskrivna utkast och original, bland annat till Mary Shelleys "Frankenstein".


Vi stannade till på det realtivt nyrenoverade hotellet vid St Pancras för att se oss omkring. Byggnaden är ett viktoriansk mästerverk, och det är helt OK att gå in för att ta sig en titt på den storslagna interiören. En av de mer berömda scenerna från hotellet är den stora trappan, - majestätisk och stämningsfull så man får rysningar. Bredvid trappan stod ett självspelande piano och i den dämpade belysningen kändes det som man var med i en scen från Hogwarts i Harry Potter.



Vi letade oss vidare genom hotellt och hittade den franska restaurangen. I ett svagt ögonblick tänkte jag att vi kunde kosta på oss att äta där, men franska menyer är sällan gjorda för vegetarianer, och vi fick lomma därifrån utan att ha suttit ned vid borden med de stärkta vita dukarna, och med kyparna i midjejackor fjäskande för oss medan de hällde upp champagne i glasen. Vi stannade istället kvar i puben som har ingång direkt från gatan, och drömde oss bort till svunna tider för ett tag. Nöjda med söndagen åkte vi hem och åt bakelser vi köpt med oss från Princi, medans Monty tiggde små munsbitar.


torsdag 13 november 2014

Vintage-hår hos Mi Casa Es Su Casa

För ett tag sedan, när det fortfarande var varmt och löven satt kvar på träden begav jag mig till Hackney Wick - ett fram tills nu bortglömt industriomårde i östra London - för att besöka stans bästa vintage-frisörsalong, Mi Casa Es Su Casa. Salongen ligger på tredje våningen i en gammal lagerbyggnad och det är lätt att tro att man transporterats till Brooklyn i New York när man börjar se sig omkring. Varenda plank och vägg längs vägen var täckt med snygg gatukonst, och i de gamla lagerlokalerna i området huserar konstnärer och allsköns kreativa typer.




Hackney Wick ligger väldigt nära OS-stadion, som såklart har gjort en hel del för att öka populariteten av området. Från overground-stationen kan man se ut över arenorna och the ArcelorMittal Orbit - den stora skulpturen mitt i bilden.



Men nu var det ju håret som skulle fixas - den spännande destinationen får man liksom på köpet. Nina har klippt mig många gånger förut, men på annat håll i London, och det här var första gången jag besökte henne i Hackney Wick. Salongen är fullproppad av roliga och kitchiga prylar, leopardmönstrade möbler och Day of the Dead-prylar. Ett riktigt coolt ställe!



Kan du tänka dig - den här överdimensionerade pistolen är en hårtork. EN HÅRTORK!! Åh vad jag vill ha en sån. Tyvärr blåser den inget vidare, men som dekoration på väggen bredvid sminkbordet vore den ju fantastisk.


Och här är Nina - världens coolaste frisör. Hon är helt otroligt kreativ och duktig, och jobbar förutom i salongen som stylist och frisör på modevisningar, filminspelningar och foto-shoots för mode och reklamplåtningar. Hon far runt hela världen med sitt jobb och håller just nu på att utveckla ett eget plus size klädmärke - Geometrica - inspirerat av japanskt mode. Vilken kvinna! 


Nina kan allt som är värt att veta om vintagefrisyrer och klippningar, och hon håller dessutom privata kurser för den som vill lära sig mer. Den här gången klippte jag bara till min vanliga Bettie Page-lugg och page, men första gången jag gick till Nina var innan jag kärt mig att göra uppsättningar själv, och trodde att mitt hår var omöjligt att göra någon fin frisyr av. Men - som genom trolleri växte en tidsenlig 40-talsfrisyr fram, och jag och blev så glad att jag grät en skvätt av lycka. Så här såg jag ut då:


Nu för tiden kan jag enkelt svänga ihop en sådan frisyr, men det tog många timmar av galet slitande i håret framför spegeln innan jag lärde mig. Jag skrek och svor och sa DET KOMMER ALDRIG ATT GÅ - ALDRIG! Jag hade fel! Om du också vill boka en tid hos Nina gör du det lättast genom att ta kontakt med hennes team via facebooksidan Mi Casa Es Su Casa

XXX