Med Jesu hjälp

Igår var det marknadsdag för första gången sedan januari. Jag har varit krasslig hela vintern och bitvis sjukskriven och har helt enkelt tagit ett break från det slitsamma marknadslivet. Men igår var det alltså dags. Jag bakade 200 cupcakes i fredags, vilket är förhållandevis lite, men på grund av den stora konkurrensen det senaste året har min försäljning gått ned och jag har inte kunnat sälja lika mycket bakverk som jag gjorde förr. Den onda marknadsledningen har nämligen släppt in upp till fyra andra cupcakesförsäljare på marknadsdagarna vilket har påverkat allas vår försäljning kraftigt. Lite konkurrens är alltid hälsosamt, men att tävla med så många andra aktörer är bara tröttsamt. Men igår var något annorlunda. Jag behövde inte jobba hälften så hårt som jag vanligtvis måste göra för att bli av med cupcakesen. Det var en kall dag och normalt får jag inte mycket alls sålt när temperaturen är under 8 grader, men igår sålde jag slut på i princip hela lagret till fullpris - något som aldrig händer annars - sista timmen brukar jag sälja ut de sista kakorna till vrakpriser för att bli av med dem.

Efter många år på markanden och tusentals möten med folk från världen över har jag börjat få lätt för att läsa av mina kunder och jag brukar instinktivt veta vilka som är potentiella köpare och vilka som bara är där för att fota och snoka rätt på mina recept och hemligheter. Igår kom dock en grupp med kvinnor i min egen ålder som jag inte kunde få grepp om. De var väldigt trevliga och lugna och visade ett stort intresse för mig som person och vi konverserade om ditt och datt i några minuter och jag nämnde något om att försälningen varit trög den senaste tiden. Helt plötsligt utbrister den ena av kvinnorna: Vi är kristna och ska be till Jesus att han ser till att du får sälja slut på varenda cupcake idag. Vi ska be så hårt vi bara kan för dig och cupcakesen. Du utstrålar Jesus ljus när du står här och ler och pratar med alla, och Jesus älskar dig och vill att du ska få alla bakverk sålda. Är det något mer du vill att vi ber om för dig?" Jag svarade att jag var nöjd så och tackade för deras fina ord. De köpte en cupcake och pratade lite till om Jesus innan de gav sig av. Jag tänkte för mig själv att kanske vore det bättre om Jesus hjälper de krigsdrabbade barnen i Syrien istället för att lägga sina krafter på att en priviligerad västvärldskvinna får sina glittriga bakverk sålda så hon får mer pengar att köpa handväskor för, men Jesu vägar äro outgrundliga, or so I've heard. 

Nedkyld och hungrig som en varg landade jag hemma igen klockan sju på kvällen. Jag slängde mig i duschen för att värma min kalla kropp och bäddade sedan ned mig i soffan och efter ett stort fat med rykande het spagetti och tomatsås började jag räkna dagens inkomster, som visade sig vara ovanligt bra, ja- faktsikt bara ett par hundra pund från decemberintäkterna, som såklart är årets bästa. Vad kunde det här bero på? Jesus? Peter hade kommit och hämtat mig på markanden för att hjälpa mig hem, och han berättade att Lolas (mina största konkurrenter som har en stor marknadsvagn med cupcakes precis i entren på markanden, där de kniper massor av kunder) inte var där idag, Och ingen av de andra cupcakesäljarna heller för den delen. Jag började tänka efter och insåg att jag faktiskt inte sett en enda cupcake på marknaden som inte kom från mitt stånd. Kan det vara så att den hårda konkurrensen helt enkelt eliminerat alla försäljarna och jag nu har MONOPOL på cupcakes? Eller var det bara så att Jesus tog sig en funderare och bestämde sig för att att "Det är Teres tur nu!" Hoppas han minns att "det är Teres tur nu" på onsdag när jag flyger med olyckdrabbade Malaysia Airlines till Australien. 

MVH Ateist

  

Min dyraste, mest avskydda ägodel

Jag har alltid haft ett stort behov av att synas och göra mig hörd, men sedan jag började få uppmärksamhet som Betty-Lou på marknaden har behovet nästa försvunnit helt och jag tar inte så hårt på min image längre. Jag älskar att klä och sminka mig snyggt, men nu för tiden gör jag det för min egen skull. Dessutom - att bo i London med 8 miljoner andra högljudda människor som gör allt för att synas sätter ens ego i perspektiv. Nu för tiden känner jag mig varken bättre eller sämre än någon annan och jag har slutat skrika efter uppmärksamhet - det finns inget behöv att göra det i en stad som tuggar upp dig och spottar ut dig närhelst den känner för det. Men - när jag var yngre var det viktigt att få andras uppskattning - och på slutet av 90-talet piercade jag hela ansiktet och började tatuerade mig för glatta livet. Min kompis Bella sa en gång "Det är tur att vi inte hade mer pengar på den tiden för då skulle vi ha varit totalt fullklottrade av hemska tatueringar" och hon har helt rätt. Jag fantiserade ofta om att tatuera olika sorters streckkoder, tribalmönster och blomrankor på vaderna. Mest av allt ville jag ha en "From Dusk till Dawn"-tatuering som var otroligt populärt på den tiden. Thank GOD att jag aldrig gjorde slag i saken. Vet du inte vad för tatuering jag menar? Så här såg den ut, på mr George Clooney:

Jag önskar att jag kunde säga att jag tog mitt förstånd till fånga och att mina armar förblev bläckfria. Jag önskar att jag lyssnat på mamma. Jag önskar att jag inte var så himla osäker och fattat att jag inte imponerade på killarna genom att skaffa stora manhaftiga tatueringar på min unga hud. Men nä - när jag precis fyllt 21 sprang jag så fort jag kunde till en klåpare till tatuerare som precis slagit upp en liten "studio" i en gammal tom butikslokal nere vid simhallen i byn. Han karvade med okonstnärlig hand in ett gäng stjärnor (jag hade med en bild på en tjej som hade så himla fina stjärnor på sin arm) som såg ut som skit. Nålen han använde var utsliten och den rev sönder min hud, som tog flera år att läka. Jag har hittils spenderat mer än 10 000 kronor på olika laserbehandlingar för att ta bort monstrumet, men resultatet låter vänta på sig och även om färgen har falnat så verkar tatueringen sitta som berget. Huden är så pass ärrad att även om bläcket försviner så kommer stjärnorna alltid att synas som en upphöjning. Här får ni se före och efter-bilder:

Eftersom laserbehandlingen är så dyr och eftersom huden ändå aldrig kommer att se snyggt ut igen, så jag har bestämt att tatuera över stjärnorna med nya motiv, vilket blir ett framtida projekt. Motivet måste förbli mörkt för att täcka bläcket, och jag tänker göra något som jag kan stå för och som jag vet att jag kommer gilla livet ut. MEN - min andra arm är fortfarande nästan helt ren från tattoos (förutom en fin ros på armbågen, och där finns det utrymmen för ljusa och gulliga tatueringar - precis sådana som Mimsy på Trailer Trash Tattoo i Brisbane i Australien gör, Har du inte hört talas om henne? Hon och hennes team huserar i en rosa husvagn och skapar de mest magnifika tatueringar jag någonsin sett. Kolla här bara:

Hurra hurra hurra - om två veckor från idag så har Nadia och Jag bokat tid hos Mimsy. Den här gången kommer jag INTE ångra mig. Jag är gammal nog att veta vad jag vill ha och det ska bli så himla spännande att få se resultatet. Vågar ni gissa på vad det blir för något?

Det är VÅR! De senaste veckorna i Insta-bilder

Våren har kommit till London. I det välbärgade Islington där jag jobbar finns många vackra trädgårdar där exotiska buskar och träd står i full blom redan nu.

I vår egen (inte riktigt lika välbärgade) trädgård blommar påskliljorna. Raberbern växer så det knakar och syrenen är på väg att slå ut. Jag förfasas ännu en gång över vår gräsmatta, som efter tre somrar och 8000 kilo gräsfrön vägrar ta sig. Redskapsboden och staketen är alldeles bruna av lera som stänker upp från marken, eftersom gräset inte växer. Jag har efter tre somrar av idogt gräsodlande gett upp - det får göra vad fan det vill där ute!

Med våren börjar den bästa tiden på året att vara nanny. Nu kan vi snart vara ute hela dagarna, äta glass i lekparken, åka båt på Themsen, promenera längs South Bank och bada i poolen på Hampsted Heath - London är underbart på våren och försommaren! Vårskorna har åkt fram och häromdagen hade vi de svenska färgerna på oss när vi gick ut.

Ibland åker vi till den här lekparken, som måste vara en av de få lekparkerna i världen med ett gotiskt skräcktema...

Med våren kommer automatiskt behovet av förnyelse, och igår gick jag till en ny frisör för att få ordning på barret. Det blev ingen enorm förändring eftersom jag har håret på utväxt, men jag fick i alla fall lite nytt liv i det. I väntrummet på salongen fick man en meny att beställa från - det ingick i priset! Jag tog en öl och fick även en shot med varm choklad. Nästan nästan så man inte brydde sig om prislappen på klippningen.

Man vill bara äta fräsch mat så här års. Jag har ju skrivit om min besatthet av tomatsås tidigare, och häromdagen kokade jag den godaste hittils. Vi åt den med linguine och buffelmozarella - det är min öde ö-rätt!

Även inomhus vill man ha vårfint. Jag har köpt nya blomkrukor med gamla godistryck på. English Toffee och en lakritskatt!

Vår egna lakritskatt njuter av vårsolen. Han har äntligen slutat bita mig, men istället biter han Peter dubbelt så mycket - hahaha!

Här sitter han och tigger popcorn. Han är så söt att man vill krama sönder honom. Det är jobbigt, eftersom man knappt får klappa honom.

Nu ska jag ska ge mig ut för andra dagen i rad för att jaga efter den perfekta vårkappan. Efter nio år i London har jag ännu inte hittat den, men skam den som ger sig! Ikväll ska jag dricka öl på min favoritpub i Camden, och om mindre än två veckor åker jag och hälsar på min bästa kompis i Australien! Ha en fin helg allihop. XXX

Dekadens med flamingos och afternoon tea

Jag har varit sjukskriven den här veckan och Peter har varit hemma och tagit hand om mig. Efter att ha tråkat på soffan i ett par dagar fick jag enorma cravings efter afternoon tea och tyckte att Peter kunde svänga ihop ett sådant, vilket han gjorde med glädje. Menyn var typiskt engelsk, med gurk och äggsmörgåsar, scones med clotted cream och sylt och Victoria sponge. Jolly Good!

Jag passade på att fota mina nya choklad/sopp-skålar som jag köpte häromdagen på Anthropologie med ett presentkort som jag fick av Peter i julklapp. De känns dekadenta och 1700-talsaktiga och jag tänker mig att Marie Antionette gärna skulle ha ätit hallonsoppa med champange från dem. Hoppas de får vara med på många tillställningar i framtiden!

Omedvetet trendig

Jag följer nästan aldrig klädtrender och har aldrig gjort det (förutom i ett par svaga stunder under mina tonår på 90-talet) utan gillar att tänka att jag har min egen stil. Att bo i London är oerhört inspirerande och jag har verkligen fått chansen att utveckla min stil under åren här, något som var i princip omöjligt i Sverige, där de enda kläderna med större storlekar är tältliknande och oformliga skapelser, undangömda längst in i affärernas tjockishörnor.När jag först kom till London hade jag med mig ETT plagg resväskan som jag tyckte om - en enkel svart, draperad topp från Lindex. Det var sorgligt nog det enda jag kände mig trygg och snygg i. Oh how the times has changed! Nu har jag en garderob som levererar året runt med kläder och accesoarer för varje tillfälle. Visst finns det dagar då jag river ut hela innehållet ur garderoben och ylar vilt om att "Jag fan inte har ett enda snyggt plagg att ta på mig", men sådar känner ju de flesta ibland. Hursomhelst - jag köper väldigt sällan kläder och accesoarer som är trendiga, men ibland hittar jag element från trender som passar bra ihop med min stil, och då passar jag såklart på! För några veckor sedan hittade jag en helt underbar handväska på mitt favoritvaruhus Liberty och impulsköpte den på kredit. Jag älskade det vackra art decomönstret, färgerna och speciellt formen, som jag aldrig sett på en väska förut. Jag var blixtförälskad och visste att det var lika bra att slå till på en gång, innan samvetet tog över igen. Det visade sig att jag köpts årets största trendväska - en så kallad "Bucket Bag". Varenda tidning den här veckan har kryllat av bucket bags, och alla fashionistor med självaktning skaffar en inför vårsäsongen. Där ser man! Så här ser det lilla underverket ut.

Jag är en sucker för detaljer, och den här väskan har så många roliga sådana. Jag älskar hakarna i guld och den perfekta längden på axelbandet, som dessutom är justerbart. Inuti väskan finns en mynt och mobilfack som sitter fastsytt på en lång rem. Färgerna har tryckts fyra gånger för att skapa intensitet och djup och det snäckformade mönstret är en dröm. Kärlek!!!

Igår tog jag väskan för den första provturen på stan. Det regnade och var tråkigt väder, men jag hade mitt fågelbursparaply med mig och slapp bli blöt.

Världens bästa paraply - Det går ned över halva överkroppen och man får aldrig rufsigt hår eftersom det skyddar mot blåsten. Paraplyet kommer från en av mina favoritdesigners, Lulu Guinness, som gör fantasifulla och söta väskor och assesoarer med en touch av retro.

XXX

Dishoom - Bästa Indiern i London!

Jag älskar att gå ut och äta, och när min chef tipsade mig om att spana in nyöppnade Dishoom i Kings Cross så rusade jag dit på en gång. Dishoom har flera restauranger runt centrala London, men just den här är "something else". Den ligger dörr i dörr med St Martins konstskola, i en gammal lagerbyggnad på flera våningar, och är inredd som ett klassiskt Bombay Cafe från 40-talet. Så fort man kliver genom dörren transporteras man till en annan tidsera och ett annat klimat. Härlig musik i bakgrunden och färglada kakelmönster på golvet. Mörkt trä, industrilampor och svartvita familjefotografier på väggarna. Och så den gudomliga maten - Dishoom är mitt nya favoritställe!

Har du haft otur och fått dålig indisk mat i London någon gång så är du inte den enda. Svårtolkade menyer med 50 rätter som alla verkar likadana, och som dessutom är flottiga och överkryddade är ganska vanliga på Londons indiska matställen. Men inte på Dishoom! Menyn består av klassiska indiska rätter med en västerländsk touch och maten är fräsch och nylagad. Menyn är enkel att förstå och smakerna är spännande och exotiska. Personalen är väldigt hjälpsam brukar alltid rekomendera sina personliga favoriter. Priserna är som ni kan se helt OK, och en helkväll med ett par alkoholdrinkar och dricks går på runt 60 pund.

Tanken är att man beställer in flera rätter, som tapas, och delar på. Jag beställer alltid Gunpowder Potatoes, någon form av Paneer (en slags indisk variant av halloumi) Dishoom Slaw och House Black Daal, som är den godaste jag någonsin ätit. För oss vegetarianer finns det massor på menyn och jag har inte blivit besviken en enda gång.

Drinklistan är nästan ännu mer spännande än maten. Du måste prova Nimbu Pani, som är en syrlig och saltad lemonad. Obeskrivbart god och perfekt komplement till den kryddiga maten.

Till efterrätt äter jag gärna Pistachio Kulfi - en indisk sammetslen glass gjord på kondeserad mjölk, Prova även Kala Khatta Gola Ice om du känner dig extra äventyrlig. Annorlunda och färglad som ett fyrverkeri med en bisarr smak, som det står på menyn.

Jag tycker alltid att det är svårt att ta bra bilder på mat, och den här bilden gör tyvärr inte maten någon rättvisa, men ni får i alla fall en ide om upplägget. Medans man mumsar på maten så är det bara att njuta av inredningen, som är storslagen och intim på samma gång. Ljuset är dämpat och man får verkligen känslan av att ha färdats i tid och rum. Jag kan inte rekommendera det här stället nog!

Dishoom ligger precis vid kanalen bakom Kings Cross, och när ni har ätit kan ni promenera runt St Martins och titta på de belysta fontänerna, ta en drink på en av utomhus popup-barerna, ögna Googles nya huvudkontor som håller på att färdigställas och titta på gatukonsten som ställs ut i hela området (när vi var där fanns det en enorm upplyst fågelbur med en gunga att gunga i). Promenera längs den upplysta kanalen till Camden - det tar ca 20 minuter - och avsluta kvällen med en öl på en av pubarna där. Den perfekta Londonkvällen!

Mitt liv med Sound of Music

Som så många andra har jag ett livslångt kärleksförhållande till filmen Sound of Music. Jag vet - cheesy är bara förnamnet, men det är fan omöjligt att inte älska den - den har ju allt! Första gången jag såg den var jag nio år tror jag, då SVT visade den på nyårsdagen. Jag tittade ihop med mamma, som berättade att hon älskade den när hon var liten. Först var jag lite skeptisk men när nunnorna började sjunga "How do you solve a problem like Maria" (dvs fem minuter in i filmen) var jag helt såld! Alla sångerna var så bra, kaptenen var så sträng och när Lisl och Kurt dansade i paviljongen sjöng mitt unga hjärta. Mamma säger även att jag skrattade så jag tjöt när Maria och barnen sjöng "The Lonely Goatherd", men det minns jag faktiskt inte. När filmen var slut plockade mamma fram sitt trumfkort: LP-skivan med alla sångerna. Jag var tvungen att vara rädd om den - hon hade haft den sedan hon var liten. Lyckan jag kände var euforisk - nu kunde jag lyssna på sångerna hur mycket jag ville, och det gjorde jag såklart också. Skivan har jag kvar än idag och även om jag kan lyssna på den på spotify så gillar jag att plocka fram den riktiga varan när jag bakar och spela den på högsta volym på grammofonspelaren.

Åren har gått men filmen har för mig samma dragkraft idag som första gången jag såg den. Ibland presenterar sig lite extra speciella tillfällen då man får djupdyka i sin SoM-dyrkan. Som den gången då jag tog med mamma på "Sing Along Sound of Music" på Prince Charles Cinema här i London. Folk kom utklädda som Maria och Kapten, till nunnor, österikare i lederhosen och som bruna papperspaket med snören(!). Innan showen startade fick alla en påse med attiraljer som skulle användas under filmens gång - bitar av gardintyg att vifta med, små eidelweiss, en party popper att skjuta av när Maria och Kapten gifter sig. Showen leddes av en drag queen som gav oss intruktioner innan filmen startade. Varje gång det visades en scen med barnen skulle publiken säga "Aaaawww", när Maria kom i på duken skulle vi alla fanatiskt skrika "MARIA" och göra vågen och när nazisertna syntes i bild skulle vi bua, osv.  Filmen satte igång och folk skrek som tokiga. Jag och mamma satt längst fram och var helt hesa vid halvlek. Det var en av mitt livs bästa kvällar!

En annan minnsevärd men lite sorgligare kväll var för sex år sedan när Nadia överaskade mig och tog med mig ut för att se musikalen på teatern. Hon avskyr Sound of music men det var hennes avskedspresent till mig. Två dagar senare flyttade hon tillbaka till Australien. Vi försöker ses en gång om året men livet i London har aldrig blivit sig likt efter att Nadia for. Här står hon på trappen till teatern och röker. Mitt freak!

In English: One memorable and at the same time sad night was six years ago when Nadia surprised me to take me out to see the musical on stage. She hates Sound of Music but it was her goodbye present for me. A couple of days later she moved back to Australia. We do meet once a year but life in London has never been the same since she left. Here she is, smoking on the stairs of the theatre. My Freak!

Sedan dess har det stått still på Sound of Music-fronten. Fram tills nu! I julas hade mamma köpt biljetter till en svensk uppsättning av musikalen på Östgötateatern i Norrköping som fått mycket bra recensioner av lokalpressen. Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss - hur skulle SoM på svenska fungera? Mer än bra visade det sig. Uppsättningen var helt fantastiskt bra och jag grät av lycka vid mer än ett tillfälle. Scenografin var smart, sångerna var fantastiska och skådisarna utmärkta. Vi gick därifrån helt yra av glädje och jag har sedan dess nynnat på låten "How can love survive" som sjungs av baronessan och Max. Sången finns med i orginaluppsättningen av musikalen men inte i filmen eftersom manusförfattarna var rädda för att publiken skulle fatta empati för baronessan om hon fick sjunga den.

Under de 27 år som gått sedan jag såg filmen har jag hunnit göra en del research. Musikalen bygger som du kanske vet på verkliga händelser - om än inte lika välpolerade och tillrättalagda som i filmen. Till exempel hade den riktiga Maria Von Trapp sjuhelvetes humör - något som inte riktigt framgår av Julie Andrews tolkning. Familjen flydde inte över alperna utan med tåg till Italien, barnen var inte alltid så glada i att sjunga och baronessan var typ nazist. Finns det verkligen något mer kvar att upptäcka? Vad vore nästa naturliga steg i dyrkan? Jo, det ska jag berätta! I vår går min och mammas gemensamma dröm i uppfyllelse då vi åker till Salzburg i Österrike, där den riktigta berättelsen utspelade sig och filmen spelades in. Vi ska bo på ett av Salzburgs bästa femstjärniga hotell, där Julie och de andra skådespelarna bodde på 60-talet. Vi ska åka linbana upp i alperna och virvlande runt på ängarna sjunga "The hills are alive, with the sound of music..." och vi ska åka på en guidad cykeltur runt Salzburg för att titta på miljöerna där filmen spelades in. Förhoppningsvis bjuder staden på lite härlig vintageshopping, bra väder och fin mat. Det ska bli en helg att minnas resten av livet. Tack mamma för att du visade mig filmen- mitt liv hade inte varit detsamma utan den!