fredag 27 februari 2015

Omedvetet trendig

Jag följer nästan aldrig klädtrender och har aldrig gjort det (förutom i ett par svaga stunder under mina tonår på 90-talet) utan gillar att tänka att jag har min egen stil. Att bo i London är oerhört inspirerande och jag har verkligen fått chansen att utveckla min stil under åren här, något som var i princip omöjligt i Sverige, där de enda kläderna med större storlekar är tältliknande och oformliga skapelser, undangömda längst in i affärernas tjockishörnor.När jag först kom till London hade jag med mig ETT plagg resväskan som jag tyckte om - en enkel svart, draperad topp från Lindex. Det var sorgligt nog det enda jag kände mig trygg och snygg i. Oh how the times has changed! Nu har jag en garderob som levererar året runt med kläder och accesoarer för varje tillfälle. Visst finns det dagar då jag river ut hela innehållet ur garderoben och ylar vilt om att "Jag fan inte har ett enda snyggt plagg att ta på mig", men sådar känner ju de flesta ibland. Hursomhelst - jag köper väldigt sällan kläder och accesoarer som är trendiga, men ibland hittar jag element från trender som passar bra ihop med min stil, och då passar jag såklart på! För några veckor sedan hittade jag en helt underbar handväska på mitt favoritvaruhus Liberty och impulsköpte den på kredit. Jag älskade det vackra art decomönstret, färgerna och speciellt formen, som jag aldrig sett på en väska förut. Jag var blixtförälskad och visste att det var lika bra att slå till på en gång, innan samvetet tog över igen. Det visade sig att jag köpts årets största trendväska - en så kallad "Bucket Bag". Varenda tidning den här veckan har kryllat av bucket bags, och alla fashionistor med självaktning skaffar en inför vårsäsongen. Där ser man! Så här ser det lilla underverket ut.


Jag är en sucker för detaljer, och den här väskan har så många roliga sådana. Jag älskar hakarna i guld och den perfekta längden på axelbandet, som dessutom är justerbart. Inuti väskan finns en mynt och mobilfack som sitter fastsytt på en lång rem. Färgerna har tryckts fyra gånger för att skapa intensitet och djup och det snäckformade mönstret är en dröm. Kärlek!!!


Igår tog jag väskan för den första provturen på stan. Det regnade och var tråkigt väder, men jag hade mitt fågelbursparaply med mig och slapp bli blöt.



Världens bästa paraply - Det går ned över halva överkroppen och man får aldrig rufsigt hår eftersom det skyddar mot blåsten. Paraplyet kommer från en av mina favoritdesigners, Lulu Guinness, som gör fantasifulla och söta väskor och assesoarer med en touch av retro.

XXX

onsdag 25 februari 2015

Dishoom - Bästa Indiern i London!

Jag älskar att gå ut och äta, och när min chef tipsade mig om att spana in nyöppnade Dishoom i Kings Cross så rusade jag dit på en gång. Dishoom har flera restauranger runt centrala London, men just den här är "something else". Den ligger dörr i dörr med St Martins konstskola, i en gammal lagerbyggnad på flera våningar, och är inredd som ett klassiskt Bombay Cafe från 40-talet. Så fort man kliver genom dörren transporteras man till en annan tidsera och ett annat klimat. Härlig musik i bakgrunden och färglada kakelmönster på golvet. Mörkt trä, industrilampor och svartvita familjefotografier på väggarna. Och så den gudomliga maten - Dishoom är mitt nya favoritställe!







Har du haft otur och fått dålig indisk mat i London någon gång så är du inte den enda. Svårtolkade menyer med 50 rätter som alla verkar likadana, och som dessutom är flottiga och överkryddade är ganska vanliga på Londons indiska matställen. Men inte på Dishoom! Menyn består av klassiska indiska rätter med en västerländsk touch och maten är fräsch och nylagad. Menyn är enkel att förstå och smakerna är spännande och exotiska. Personalen är väldigt hjälpsam brukar alltid rekomendera sina personliga favoriter. Priserna är som ni kan se helt OK, och en helkväll med ett par alkoholdrinkar och dricks går på runt 60 pund.


Tanken är att man beställer in flera rätter, som tapas, och delar på. Jag beställer alltid Gunpowder Potatoes, någon form av Paneer (en slags indisk variant av halloumi) Dishoom Slaw och House Black Daal, som är den godaste jag någonsin ätit. För oss vegetarianer finns det massor på menyn och jag har inte blivit besviken en enda gång.


Drinklistan är nästan ännu mer spännande än maten. Du måste prova Nimbu Pani, som är en syrlig och saltad lemonad. Obeskrivbart god och perfekt komplement till den kryddiga maten.


Till efterrätt äter jag gärna Pistachio Kulfi - en indisk sammetslen glass gjord på kondeserad mjölk, Prova även Kala Khatta Gola Ice om du känner dig extra äventyrlig. Annorlunda och färglad som ett fyrverkeri med en bisarr smak, som det står på menyn.


Jag tycker alltid att det är svårt att ta bra bilder på mat, och den här bilden gör tyvärr inte maten någon rättvisa, men ni får i alla fall en ide om upplägget. Medans man mumsar på maten så är det bara att njuta av inredningen, som är storslagen och intim på samma gång. Ljuset är dämpat och man får verkligen känslan av att ha färdats i tid och rum. Jag kan inte rekommendera det här stället nog!







Dishoom ligger precis vid kanalen bakom Kings Cross, och när ni har ätit kan ni promenera runt St Martins och titta på de belysta fontänerna, ta en drink på en av utomhus popup-barerna, ögna Googles nya huvudkontor som håller på att färdigställas och titta på gatukonsten som ställs ut i hela området (när vi var där fanns det en enorm upplyst fågelbur med en gunga att gunga i). Promenera längs den upplysta kanalen till Camden - det tar ca 20 minuter - och avsluta kvällen med en öl på en av pubarna där. Den perfekta Londonkvällen!

lördag 21 februari 2015

Mitt liv med Sound of Music


Som så många andra har jag ett livslångt kärleksförhållande till filmen Sound of Music. Jag vet - cheesy är bara förnamnet, men det är fan omöjligt att inte älska den - den har ju allt! Första gången jag såg den var jag nio år tror jag, då SVT visade den på nyårsdagen. Jag tittade ihop med mamma, som berättade att hon älskade den när hon var liten. Först var jag lite skeptisk men när nunnorna började sjunga "How do you solve a problem like Maria" (dvs fem minuter in i filmen) var jag helt såld! Alla sångerna var så bra, kaptenen var så sträng och när Lisl och Kurt dansade i paviljongen sjöng mitt unga hjärta. Mamma säger även att jag skrattade så jag tjöt när Maria och barnen sjöng "The Lonely Goatherd", men det minns jag faktiskt inte. När filmen var slut plockade mamma fram sitt trumfkort: LP-skivan med alla sångerna. Jag var tvungen att vara rädd om den - hon hade haft den sedan hon var liten. Lyckan jag kände var euforisk - nu kunde jag lyssna på sångerna hur mycket jag ville, och det gjorde jag såklart också. Skivan har jag kvar än idag och även om jag kan lyssna på den på spotify så gillar jag att plocka fram den riktiga varan när jag bakar och spela den på högsta volym på grammofonspelaren.


Åren har gått men filmen har för mig samma dragkraft idag som första gången jag såg den. Ibland presenterar sig lite extra speciella tillfällen då man får djupdyka i sin SoM-dyrkan. Som den gången då jag tog med mamma på "Sing Along Sound of Music" på Prince Charles Cinema här i London. Folk kom utklädda som Maria och Kapten, till nunnor, österikare i lederhosen och som bruna papperspaket med snören(!). Innan showen startade fick alla en påse med attiraljer som skulle användas under filmens gång - bitar av gardintyg att vifta med, små eidelweiss, en party popper att skjuta av när Maria och Kapten gifter sig. Showen leddes av en drag queen som gav oss intruktioner innan filmen startade. Varje gång det visades en scen med barnen skulle publiken säga "Aaaawww", när Maria kom i på duken skulle vi alla fanatiskt skrika "MARIA" och göra vågen och när nazisertna syntes i bild skulle vi bua, osv.  Filmen satte igång och folk skrek som tokiga. Jag och mamma satt längst fram och var helt hesa vid halvlek. Det var en av mitt livs bästa kvällar!

En annan minnsevärd men lite sorgligare kväll var för sex år sedan när Nadia överaskade mig och tog med mig ut för att se musikalen på teatern. Hon avskyr Sound of music men det var hennes avskedspresent till mig. Två dagar senare flyttade hon tillbaka till Australien. Vi försöker ses en gång om året men livet i London har aldrig blivit sig likt efter att Nadia for. Här står hon på trappen till teatern och röker. Mitt freak!

In English: One memorable and at the same time sad night was six years ago when Nadia surprised me to take me out to see the musical on stage. She hates Sound of Music but it was her goodbye present for me. A couple of days later she moved back to Australia. We do meet once a year but life in London has never been the same since she left. Here she is, smoking on the stairs of the theatre. My Freak!


Sedan dess har det stått still på Sound of Music-fronten. Fram tills nu! I julas hade mamma köpt biljetter till en svensk uppsättning av musikalen på Östgötateatern i Norrköping som fått mycket bra recensioner av lokalpressen. Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss - hur skulle SoM på svenska fungera? Mer än bra visade det sig. Uppsättningen var helt fantastiskt bra och jag grät av lycka vid mer än ett tillfälle. Scenografin var smart, sångerna var fantastiska och skådisarna utmärkta. Vi gick därifrån helt yra av glädje och jag har sedan dess nynnat på låten "How can love survive" som sjungs av baronessan och Max. Sången finns med i orginaluppsättningen av musikalen men inte i filmen eftersom manusförfattarna var rädda för att publiken skulle fatta empati för baronessan om hon fick sjunga den.




Under de 27 år som gått sedan jag såg filmen har jag hunnit göra en del research. Musikalen bygger som du kanske vet på verkliga händelser - om än inte lika välpolerade och tillrättalagda som i filmen. Till exempel hade den riktiga Maria Von Trapp sjuhelvetes humör - något som inte riktigt framgår av Julie Andrews tolkning. Familjen flydde inte över alperna utan med tåg till Italien, barnen var inte alltid så glada i att sjunga och baronessan var typ nazist. Finns det verkligen något mer kvar att upptäcka? Vad vore nästa naturliga steg i dyrkan? Jo, det ska jag berätta! I vår går min och mammas gemensamma dröm i uppfyllelse då vi åker till Salzburg i Österrike, där den riktigta berättelsen utspelade sig och filmen spelades in. Vi ska bo på ett av Salzburgs bästa femstjärniga hotell, där Julie och de andra skådespelarna bodde på 60-talet. Vi ska åka linbana upp i alperna och virvlande runt på ängarna sjunga "The hills are alive, with the sound of music..." och vi ska åka på en guidad cykeltur runt Salzburg för att titta på miljöerna där filmen spelades in. Förhoppningsvis bjuder staden på lite härlig vintageshopping, bra väder och fin mat. Det ska bli en helg att minnas resten av livet. Tack mamma för att du visade mig filmen- mitt liv hade inte varit detsamma utan den!




tisdag 17 februari 2015

Jag får aldrig nog!

Min mamma burkar säga att även om det är lite av en sjukdom att vara så prylgalen som hon är, så är det en sjukdom hon inte vill bli av med, och jag kan bara hålla med. Jag får inte nog av de fina saker som i en strid ström letar sig hem till mig. Ska vi ta och titta på några av de senaste månadernas nyförvärv? Vi kan börja med den här tavlan, som jag fick av mamma och pappa i julklapp, och som är målad av en konstnär vid namn Lola. Tavlan är baserad på ett fotografi jag har av Monty, som sitter på sovrumsbyrån bland alla mina pärlor och paljetter. Nu sitter tavlan ovanför samma byrå, och är det första jag ser när jag vaknar på morgonen. Min lilla Montykatt.


I julklapp av mamma fick jag även den här lilla porslinsankan, som har fått flytta in i ett tittskåp med spegelbotten som jag köpte på After Noah för nån månad sedan. Vem behöver inte ett tittskåp liksom?



Av min fina vän Camilla fick jag i julklapp den här kakburken som ser ut som en radio, köpt på Leilas General Store. Den passar perfekt in med de andra burkarna som balanserar ovanför skåpen i köket.


Kaninen hittade jag på januarirean i en affär som säljer gammeldags barnleksaker här i London. Skivomslaget med barnen på köpte jag i en antikaffär Las Vegas för ett par år sedan. När jag kom hem upptäckte jag att det var fel singel i med en låt från Pop-Eye (Karl-Alfred) istället, men det gjorde inget eftersom det var omslaget jag ville åt. Till höger om kaninen anar vi en skönlitterär bok om Vlad Tepes, som är väldigt obehaglig läsning. Det gulliga får ibland mothugg av min mörkare sida, kan man säga. Många verkar tycka att det är creepy med en vuxen som dekorerar sitt hem med barnleksaker. Och det är lite det som är tanken. Jag gillar när nya mäniskor ser sig omkring härinne och inte riktigt vet hur de ska tolka intrycken. Blandat med allt gull finns de uppstoppade djuren, och konstverken som hänger ovanför spiselkransen har ett viktorianskt skräcktema. Någon sa en gång "Allt ser gulligt ut, till en början, men om man tittar närmre så skymtar något annat fram, precis under ytan. Just så!


Sist tar vi och bläddrar i barnboken om en kattunge som jag köpte i Amsterdam. Jag älskar guldryggen och det klassiska formatet på boken, och det färglada söta bildspråket.




Hoppas ni gillade den lila rundvandringen och mina prylar. Jag får i alla fall aldrig nog av dem! X

söndag 15 februari 2015

Teres avslöjar: Nästan allt...


För ett par månader sedan kom den svenska journalisten Nina Broman hem till mig här i London för att intervjua mig. Jag fick prata om mig själv, mina prylar, mitt hem och mina upplevelser i London i nästan tre timmar och Nina stallde intressanta och smarta frågor som fick mig att tänka efter och se mitt liv i ett lite annat ljus. Det var en väldigt annorlunda och bra upplevelse, och jag gick till sängs, hög på...mig själv, typ. Nina tog massor av bilder av vårt hem, bland annat den på mig och Louis här ovanför. Artikeln publicerades förra helgen, tillsammans med två andra internjuer av svenska kvinnor i London, och du kan läsa den genom att klicka här, eller på bilden.

fredag 13 februari 2015

Vintage Valentine (och några tankar om köphets och återvinning)


För lite mer än ett år sedan stretade jag fram genom ett isande kallt och folktomt New York i jakt på vintagegrejor, vilket var ett mycker mer krävande arbete än vad jag hade väntat mig. I en liten affär på Manhattan hittade jag det här brevsetet från Cavallini - ett amerikanskt företag som nytrycker vintagemotiv. Vill ni se vad som låg inuti?


En bunt med vykort och kuvert, stämplar, ett rött stämpelblock och massor av klistermärken att fästa på korten. Vilken guldgruva!


De vackra korten är helt i min smak. Alla är dekorerade med silvrigt glitter och så gulliga att jag nästan blir gråtfärdig och dör gullighetsdöden. Titta bara:





Mycket var bättre förr, i synnerhet Valentine-hälsningarna, och självklart var inte hysterin lika stor då som den är idag. Valentines Day tycker jag är en outhärdlig "högtid" som inkräktar på varje kritiskt tänkande individs personliga sfär med sitt falska och stressande budskap om vad som är kärlek och vi uppmanas att konsumera mera, i vanlig ordning. Varje år i början på januari börjar affärerna fyllas av hjärtformade chokladaskar och stora, fula nallebjörnar med små hälsningar tryckta på magen: Be My Teddybear, I Love You THIS Much, blah blah blah. 

Hysterin når sin kulmen den 13e februari, dvs idag. En bukett med rosor kostar idag femhundra gånger mer än vanligt, affärernas valentineavdelningar är ett sorgligt monument över kommersialismen med sina trasiga chokladrosor brutalt nedtrampade i butiksgolvet och små plastiga nallebjörnsnyckelringar som den 15e kommer att slängas i soporna. Det är omöjligt att få ett bord på en restaurang om du inte har bokat fem månader i förväg. Värst av allt är dock att varenda gata är full av hemska marknadstånd som saluför grupper av björnar, chocklad och rosor inslagna i flera kvadratmeter av prassligt ljusrosa cellofan och man kan riktigt känna i benmärgen hur sopberget växter och växer.

I England vilar det något extra smutsigt över kommersialismen, vilket man kan se tydliga exempel på i affärerna, där man fortfarande förpackar många varor i stora onödiga plast och pappersförpackningar (något vi slutade med i Sverige för i alla fall 20 år sedan). Ett Engelskt fenomen är som ni kanske vet förkärleken för kort - alltså fina dubbelsidiga vykort som man stoppar i kuvert och skickar på posten). Englesmännen ÄLSKAR postkort och det finns hur många affärer som helst som enbart säljer kort (till höga priser) och det finns kort att köpa till precis vartenda tillfälle i livet: 

Grattis till skilsmässan!
Hurra för din nya sköldpadda! 
Beklagar att dina nya skor inte passade! 
Ha en fin semester i Nordkorea! 

Efter att mottagaren har fått kortet slängs det helt osentimentalt i soporna - en mångmiljardindustri där produkten nästan direkt hamnar på tippen. Det har vid flera tillfällen hänt att jag plockat upp fina kort med vackra motiv från återvinningslådorna som står på varje förstukvast - jag står bara inte ut med tanken på att ett handgjort kort för 80 kronor bränns upp.

Självklart är vi svenskar inte lika slös och slängbenägna som Engelsmännen intalar jag själv. Jag kommer själv från en familj där vi återanvänder mycket och ofta, och det vi inte längre vill ha donerar vi eller säljer vidare. Jag är på inget sätt någon återvinnigsguru - jag gillar nya prylar lika mycket som gamla - men jag har på senare år börjat tänka på vad det är jag köper när jag köper nytt, och om det går att hitta något liknande begagnat istället. Jag slänger sällan något med substans - fina lådor och förpackningar går att använda till mycket, omslagspapper, presentpåsar och snören samlar jag i en låda tills jag behöver dem igen. Mat håller oftast MYCKET längre än vad som står på förpackningen och det är faktiskt inte äckligt att äta något som gått ut - luktar det inte illa så smakar det inte illa och är något på väg att gå ut lägger jag det i frysen tills jag behöver det (gäller ju dock inte kött, men det behöver jag som är vego inte tänka på). Återvinning är en livsstil som jag önskar att fler kunde anamma istället för att rynka på näsan åt. 

Återvinn mer och Glad Alla Hjärtans Dag imorgon från London! 


XOXOXO

måndag 9 februari 2015

En helg i London

Jag har haft en perfekt Londonhelg. I lördags steg jag upp tidigt och fick massor av ärenden uträttade. Gick till posten, bakade bullar och sorterade kläder. På kvällen rullade jag håret och sminkade mig medan jag lyssnade på Mayer Hawthorne på Spotify.


Efter att ha rivit ut hela garderoben och äntligen bestämt mig för en marinlå klänning och en mossgrön cape, tog jag tunnelbanan till Finsbury Park. Därifrån promenerade  jag längs den gamla slitna Arsenal-gatan Blackstock Road och plötsligt kom den där härliga känslan över mig. Den som bara kan infinna sig när man inte vill vara någonannastans än just här och nu. I mitt London!


Jag forstatte vägen upp till en restaurang på Highury Hill där min kompis Lizzie spelar gitarr och sjunger på helgerna. Lizzies mamma Geri, som är skådespelerska, var där som support, och vi drack prosecco, åt mat, skvallrade om hemligheter och hade en helt suverän kväll tillsammans. Lizzie hade lärt sig spela en av mina favoritsånger kvällen till ära - You're Not Right For Me av Svenska Emilia Mitiku, och jag blev alldeles rörd för hon sjöng den så fint.



Jag och Lizze fortsatte kvällen på en av pubarna på gatan, och vinglade hemåt precis innan tunnelbanan slutade gå. När jag drog upp persiennen sent på söndagsmorgonen satt den här lilla korren utanför fönstret. Jag älskar att vi har ett så otroligt rikt djurliv i vår trädgård i storstaden. Vi har minst tio katter och 20 ekorrar som bor här, och ibland även ett par rävfamiljer, och dessutom kommer koltrastar och rödhakar och hälsar på med jämna mellanrum.


Peter var ledig i söndags så vi begav oss som så många gånger förr ut till blomstermarkanden på Colombia Road. Sedan vi var i Amsterdam har jag verkligen fått smak för färska blommor i hemmet! Jag köpte tvåfärgade tulpaner, pudervioletta rosor och så de här rosa, parfymerade blomkvistarna som jag inte vet namnet på.


Vi promenerade sakta ned längs Brick Lane som var alldeles knökfullt av konstinstallationer, matförsljare, överhypade vintageaffärer fyllda med skräp till maxade priser och såklart folk till tusen, medans vi njöt av att befinna oss i världens centrum.




Vi blev hungriga och köpte mat från de olika stånden. Jag har länge velat prova de här ångade kinesiska matbullarna som har blivit så populara här de sista åren, men tyvärr var de ganska menlösa och tråkiga i smaken. Fina att titta på dock!


Fortfaradne hungrig körde jag på mitt allra säkraste kort och stallde mig i den enorma kön för att köpa Okonomiyaki - en japansk kålpannkaka med ost, majs och vårlök. 25 minuter fick jag vänta, men det var det värt. YUM!



Efter att vi ätit oss glada på malaysiska pannkakor med kokkos till efterrätt så tog vi bussen till Mare Street för att gå på museum. The Viktor Wynd Museum of Curiosities, närmare bestämt,


Inne på museumet fanns för dagen ett "petting zoo" med ovanliga djur, och Peter fick för första gången i livet hålla i en orm.


Jag nöjde mig med att klappa ormen, eftersom jag kände mardrömmarna formas långt bak i hjärnbarken, eller vart det nu är mardrömmar formas. Desutom har jag redan hållt i en orm en gång - en tre meter lång Boa Constrictor. Då var jag 14 år och mycket modigare än idag! De här små geckoödlorna var mer i min stil - faktiskt ganska söta.


Ett långt reportage tillägnat själva museumet kommer under veckan. Krympta huvuden, viktorianska uppstoppade djur, likkistor, skelettkonst och gud vet vad utlovas för den nyfikne. I London finns ta mig tusan nästan allt. På återseende!