Den bisarraste dagen i mitt liv

Ni vet hur det är. Det ar söndag. Någon (Peter) går ut och köper den stora morgontidningen med tillhörande bilagor. Glupskt väljer man den bästa bilagan och Peter - besegrad och snuvad på konfekten - får nöja sig med ekonomidelen. Bläddra bläddra. Hittar en hotellguide - kul - jag älskar att bo på hotell. Bläddra Bläddra. Ett nyöppnat hotell i östra London... Bladdr... SKRIKER RAKT UT!!! VAFALLS??? Gnuggar ögonen. Fattar inte vad jag tittar på och måste fråga Peter om jag verkligen ser rätt - är det där JAG??? Betty-Lou's Bakery? I ett hotell? Jag fattar ingenting!

Börjar googla frenetiskt. Hittar hotellet - Qbic Hotel - och ser mig själv på sida efter sida. Googlar bilder från besökare på hotellet. Det verkar som bilden med mig och mitt cupcakestånd sitter uppklistrad i fler än ett rum. Fler än två rum.. Vad är det har?? Och se där - En close up på bara mig, och två hotellgäster som hoppar i sängen. (Bild lånad från bloggen johndalton)

Den första känslan som infinner sig är upprymdhet. Så smickrande! Eller? Efter några minuter börjar en annan känsla ta form. Jag börjar känna mig irriterad och snart nog - förbannad. Kan man göra såhär? Ni som följer bloggen minns kanske en post där jag skrev om hur det är att bli fotograferad hela tiden när jag är Betty-Lou, och det här ar uppenbarligen baksidan av att bli fotograferad av främlingar dagarna i ända. Vi skriver ihop ett mejl och skickar till hotellets huvudkontor. På bara några timmar får jag ett svar från hotellets VD i Holland - han vill träffas.

VD-mannen skriver i mejlet att han har anlitat en konstnär som fotograferat livet i Spitalfields där hotellet byggts. Bilderna har han sedan sålt till hotellet. Fotografen har enligt utsago bett mig om lov OCH berättat vad bilderna skulle användas till, vilket uppenbarligen är ren och skär lögn. Ingen har presenterat sig och sagt "Jag vill ta en bild av dig och din konstnärliga verksamhet och sedan förstora upp den för att pryda ett gäng hotellrum". Inte på något satt har någon "konstnär" fått mitt tillstånd att göra så här.

Jag köper en dyr svart businessklänning. Diskuterar förhandlingstekniker med Peter. Min chef talar med advokaterna på sitt jobb som säger att så har får det inte gå till och att jag kan förvänta mig någon slags ekonomisk ersättning. På marknaden har det börjat dyka upp kunder som frågar om det är jag på väggen i deras hotellrum. Två månader går och det är dags för mötet. VD:n tar emot oss i hotellets frukostrum och har en inställning som verkar ganska blasé. Han frågar vad jag vill få ut av det hela, men jag vill höra från honom vad han tycker ar skälig ersättning. Han säger till slut att hotellet kan tanka sig att kompensera mig med summan det skulle kosta att byta ut bilden i alla rummen - ungefär vad jag hade väntat mig. Han säger att han tror att bilden sitter uppe i tio rum - att han inte har räknat. Men det har vi! Hotellet har 150 rum och fem olika teman. Vi tror att bilden sitter uppe i iaf minst 25 rum. VD:n säger att han ska höra av sig när han räknat rummen och kommit fram till en summa som kan anses skälig. Jag sager OK, och ber att få titta på bilden av mig. Vi släpps in på ett rum. Det hela blir liksom riktigt och jag känner mig, situationen till trots, stolt. Det här är mitt verk. Jag har skapat det på bilden. Inte tagit efter någon annan, inte kompromissat och böjt mig efter vad någon annan vill. Det där på bilden är mitt!

Där sitter jag.. På väggen i ett coolt nyöppnat hotell i en av världens största och mest välbesökta städer. Som en jävla moviestar. Tre gånger större an mitt riktiga jag. Det känns speciellt. Jag - den självföraktande och mobbade tjockisen som under många år tyckte att mobbarna hade rätt. Jag som hela mitt liv trott att alla som tittade på mig gjorde det med förakt. Som själv hyste det största föraktet av alla. Här sitter jag - inte nedbantad, inte nedtonad och inte redigerad - precis som jag ser ut. Som jag ser ut! Som jag är! (Om än utnyttjad av det onda hotellimperiet) Under tiden i rummet förlåter jag hotellet. Om inte den gräsliga VD:n stod där skulle jag nog gråta.

Fast när vi går därifrån är det business igen. VD:n ska höra av sig. Han säger att han gärna vill att jag kommer och har workshops i cupcakebakning med hotellets gäster - betalt såklart. Han lovar även att hotellet ska sätta upp små skyltar i rummen med information om Betty-Lou's Bakery och vart man kan hitta mig. Sedan hor jag inget på två veckor. Vi återupptar brevväxlingen med VD:n. Min bild finns i 26 rum! VD:n kommer med skambud efter skambud som jag inte godtar, och till slut ett sista skambud. Om jag inte godtar det så tar hotellet ned bilderna och då kan jag glömma några pengar alls Jag skulle kunna koppla in en advokat men orkar inte och har inte råd. Jag accepterar. Fem månader senare har jag fortfarande inte hört ett ord om några workshops eller små skyltar på rummen. Pengarna som jag fick räckte till en tredjedel av totalsumman för renoveringen i köket och badrummet. Och en ny skylt till bageriet. Upplevelsen i sig: Obetalbar!

BILDEXTRA: Världsexklusiv inblick i mitt föräldrahem!!!

Det är ingen tvekan om att jag fått mitt samlarsinne från mamma. Sedan alla barnen flyttat hemifrån har huset, som är byggt 1909, successivt förvandlats till ett levande museum med svensk och amerikansk inredning från 50-talet. Jag har länge tjatat på mamma att hon ska visa upp sitt hem i något inredningsmagasin, men det vill hon bestämt inte. Av oklar anledning har hon dock gått med på att visa upp huset på min blogg och härunder kommer resultatet. Så för första och antagligen sista gången i internationell media presenterar jag:

Mitt barndomshem - En 50-talsdröm!

Vi börjar i husets hjärta - köket. Ikeabordet i tung gran som vi hade på 80-talet är ett minne blott och här står nu ett importerat amerikanskt formika-bord och tillhörande stolar klädda i rosa och gräddvit vinyl.

I ett stilleben på köksbänken finner vi en amerikansk designklassiker - kannan i porslin från 50-talet. Den elektriska mixern ar också amerikansk och fyndades på marknad i Örebro. Tycker ni er känna igen ägg-snurran? Det är för att jag var tvungen att köpa en likadan till mamma efter att hon såg den som jag hade köpt till mig själv.  

I köksfönstret fortsätter det turkosa temat med flussglas och blomkrukor i den läckraste färgen av alla.

Min mamma har samlat burkar så länge jag kan minnas. Förra sommaren hade vi en stor utrensning av dem, då samlingen växt sig alltför stor och dammig. Kvar blev bara de allra färggladaste och finaste behållarna - ungefär 400 stycken vid den senaste räkningen. De står uppradade runt hela huset på konsoler som pappa så händigt byggt ihop. Samlingen växer ständigt men det blir svårare och svårare att hitta en svensk klassisk burk som mamma inte har, så nu för tiden köper hon mest burkar i USA eller i England.

Tapeterna i koket har typiska 50-talsmotiv från Paris - pudlar och Eiffeltorn. Den här lilla krabaten står visst på Champs-Élysées och ska precis köpa bubbelgum från automaten. Mammas hem ar fyllt av spännande saker och är en dröm för barn och vuxna på upptäcktsfärd.

På listerna far inga burkar plats, så där står istället de gulligaste små prydnadssakerna från samlingarna. Katterna hittade vi på en veteranmarknad i somras for en femma styck och den lilla flickan som vantar på bussen fyndade jag på en resa i öknen utanför Las Vegas.

Den gamla vedspisen ar fortfarande i bruk och sprakar hemtrevligt under de kalla månaderna. Här har jag och mina syskon många gånger stått sömndruckna under isande vintermorgnar och värmt oss innan det var dags att ta bussen till skolan. Jag ställer mig ännu framför någon av kakelugnarna i huset på vintern när jag är hemma och blir på nolltid barn igen

Som många andra samlare älskar mamma glas och har en stor uppsjö av dem som trängs i skåpen. Hon lyckas alltid nosa upp intakta vintage-glas för en spottstyver - turgumman! Den har konstellationen från sent 50-tal köpte hon på besök här i England.

Amerikanskt Jadeite-glas ar det senaste mamma har börjat samla på. Det går att hitta både nytt och gammalt - det lilla kakfatet köpte jag åt henne i New York i vintras, och den stora Cola-burken har hon köpt själv på en av sina otaliga USA-resor. Och Ja - pudlarna är likadana som de jag har hemma.

Hur många kaffetermosar behöver man egentligen undrade jag när jag fortfarande bodde hemma och mamma precis börjat samla 50-talsgrejer. Nu vet jag att svaret är: "Precis så många som känns rätt". Den stora jordnötsgubben i hög hatt är till för att mala eget jordnötssmör i - Amerikansk såklart!

Vi lämnar nu köket och går in i vardagsrummet där en av hemmets stora stoltheter huserar - jukeboxen, fylld med vinylsinglar från pappas samling. Lägg märke till den ursnygga trearmade lampan till vänster på bilden.

Ännu en läcker lampa tillsammans med andra klassiska 50-talsattribut. Uppå radiogrammofonen står en pudelsamling, på väggen flyger en familj med svalor och en vacker kvinna spelar ukulele bredvid en road-runner högst upp i bokhyllan. I fåtöljen ligger hunden Sigge och tar igen sig.

I stringhyllan står några av mina favoritburkar ur samlingen. En är svensk, en amerikansk och en engelsk - den perfekta kombon. Jag älskar ankan som flyger framför solen, på mittenhyllan. Jag donerade den till mor och far efter att själv ha försökt sälja den på vintagemarkander utan tur - konstigt att ingen ville ha den tyckte vi alla.

Klockan är amerikansk och helt enorm, även om det inte syns på bilden. Typisk Atomic Age-stil.

Vi kollar in hallen. Lagg marke till vimplarna över spegeln. De ar inte amerikanska som man kan tro vid forsta anblick utan svenska - Söderköping och Norrköping står det på dem.

I telefonhörnan står självklart en röd kobratelefon och på vaggen sitter gamla bilder på mormor och morfar från 40-talet.

Vi går vidare upp till övervåningen. The Killer - Jerry Lee Lewis - blickar ned på oss från väggen.

Mormors gamla jordglob, en fontän, Bambi och den obligatoriska golvvasen - i den här hemmet finns allt!

I väggen har pappa byggt in en smart liten bar, gjord av en gammal bordsskiva i teak. Tapeten hittade jag i ett gammalt förråd i ett hus jag bodde i när jag fortfarande levde i Sverige.

Den vackra lampan är faktiskt min. Den står hemma hos mamma i väntan på att jag flyttar hem igen. Känner ni igen tapeten? Samma som jag har i mitt sminkrum! Mamma kunde inte leva utan den när hon fick se den hemma hos mig, så det var bara att gå och köpa ett gäng rullar och ta med på planet hem.

En liten lampa med samma form som den stora lampan sitter på vaggen och ar perfekt när man ska lösa korsord i Allers. Det är en av de grejer jag gillar bäst att göra när jag ar hemma - lösa korsord med mamma vid köksbordet. Hon ar en riktig fena på korsord och kan knappt hålla sig för att ropa ut svaren på lösningarna så fort jag slagit upp tidningen.

Ovanför sminkbordet sitter mormors bröllopsfotografi. Vad vi saknar henne!

Lampor lampor lampor - det finns hur manga som helst här. Och ytterligare en samling med turkost glas. Och vi har inte ens tittat på garaget eller uthusen än, som är väl värda ett besök. Hoppas i alla fall att du ar nöjd med reportaget lilla mamma.

Den PERFEKTA PERFEKTA cookien!

Jag har tidigare på bloggen skrivit om att jag hittat det ultimata receptet på en jordnötssmör-cookie. Sedan dess har jag varit på jakt efter en annan sorts kaka, liknande den som säljs på Euphorium Bakery i Islington där jag jobbar, och som jag frekventerar alldeles för många gånger per vecka. De säljer ganska tunna, stora kakor med mandel och choklad, knapriga i kanterna och sega i mitten. Ni hör ju själva hur beroendeframkallande det låter. Jag har efter mycket efterforskningar lyckats återskapa denna cookie hemma, och nu delar jag receptet med er! Ni bara MÅSTE prova att baka denna cookie. Och det finns inga ursäkter för att låta bli. Ut i koket och sätt igång NU! Receptet ger 30 stora kakor, så du kan bjuda alla du känner, inklusive dina grannar.

Recept

6,5 dl mjöl  
1 tsk bikarbonat
1/2 tsk salt
300 gram rumsvarmt smör 
5 dl socker
2 ekologiska ägg
2 tsk vaniljextrakt
150 gram grovt hackad mandel
150 gram grovt hackad choklad - ta den sort du gillar bäst
1 dl socker att rulla kakorna i 

1. Värm ugnen till 175 grader. Blanda mjöl, bikarbonat, salt, mandel och choklad i en skål.

2. Vispa 5 dl socker och smöret i en skål - använd gärna hushållsassistent - och vispa tills massan ar ljus och luftig. Tillsätt äggen ett och ett och vispa tills de är väl inkorporerade. Tillsatt sedan vaniljen och till sist mjölblandningen. Blanda Snabbt ihop till en deg (en viktig regel när man bakar kakor ar att aldrig överarbeta kakdegen) och rulla sedan valnötsstora bollar av degen. Doppa bollarna i sockret och lagg sedan på en plåt med bakplatspapper.

3. Baka kakorna i 8 till 10 minuter, tills de är gyllenbruna i kanterna. Låt kakorna svalna i ett par minuter på plåten innan du lägger dem på ett galler for att svalna helt.

4. At minst fem kakor och skölj ned dem med mjölk. Tänk på hur gött du har det och donera en slant till de som inte har det lika förspänt!

XXX

Shopping, Museum och Tårta på det - Veckan i bilder

Veckan som gatt har varit fullproppad med utflykter och shopping. Förra helgen åkte jag till Crews Hill Vintage Emporium, som är en av mina favoritaffärer någonsin. Är du ute efter rolig och annorlunda vintageshopping ar det har stället for dig. Massor av olika säljare hyr in sig har och säljer väl utvalda klenoder. Jag får sånt sjukt ha-begär när jag ar på CHVE att knäna darrar och jag måste muta mig själv med glass för att kunna slita mig därifrån.

Efter timmar av botaniserande och väljande köpte jag en Hawaii-skjorta till Peter, en hylla och en porslinskatt till mig själv. Hyllan ar nog inte så gammal, men jag älskade formen och färgen på den.

Katten är japansk och är en finurlig filur. Hans glasögon ar nämligen en sax och i hans rumpa finns ett inbyggt måttband. Hur jag klarat mig utan denna smarta tingest i alla dessa år är ett mysterium.

I onsdags var jag i Camden och hittade en klänning fran Hell Bunny. Den var för stor och egentligen inte den sortens klänning jag gillar, men tyget var så fantastiskt att jag var tvungen att köpa den. Ikväll ska jag försöka sy om den men jag har inga större förväntningar på att lyckas. Varje gång jag tar fram symaskinen tänker jag med ånger att jag borde ha lyssnat mer på slöjdfröken och hängett mig mindre åt Micke som satt vid nästa symaskin...

I torsdags reste jag i tiden genom att besöka Imperial War Museum, som i min mening ar det bästa museet i London. De har precis gjort omfattande renoveringar och var mer imponerande än någonsin. Bilderna jag tog med mobilkameran blev tyvärr inget bra, så jag återkommer med ett större och bättre reportage en annan gång.

Museets gift shop är fantastiskt bra. Det finns bland annat massor av gamla propagandaaffischer i nytryck att köpa, och jag valde den här amerikanska från 1943.

Jag brukar till vardags ha mitt hår nedsläppt men har upptäckt hur skönt det ar att nåla upp det på varma dagar. I och med detta har jag återupptäckt hur kul det är med snygga örhängen, och har den senaste veckan köpt på mig flera par. De turkosa snäckorna med pärlor i beställde jag från Meteor Jewelry i Kalifornien och de andra paren köpte jag på marknaden i Spitalfields där jag var igår för att hälsa på mina marknads-kollegor. Jag har inte sålt cupcakes på ett par månader nu PGA operationer och annat otyg (ska opereras igen om drygt en vecka) och längtan efter marknadslivet börjar bli svår. Hoppas att jag kan vara tillbaka och fit for fight i september igen.

På vag till marknaden stannade jag på tunnelbanestationen Moorgate. Tunnelbanan i London firar 150 år och på stationen stod viktorianska tunnelbanevagnar dragna av ett äkta gammalt ånglok. Tidsenlig musik spelades på plattformen och aktörer var inhyrda for att förstärka känslan av tidsresa. London är så spännande och har så mycket att erbjuda och den här veckan har varit ett bra exempel på det. 

. 

 

Bonusbilden idag blir denna läckra anrättning. Marängbottnar, jordgubbar, Daim och vispgrädde - superenkelt och snabbt när man inte har mycket tid. Ser dock otroligt proffsigt ut, om jag far säga det själv!

På återseende! 

XXX

Inredningsreportaget

Det står still här på bloggen. När jag kommer hem från jobbet orkar jag inte göra något annat än att dricka pina coladas i trädgården, sjunga för Monty och drömma om hösten, som ar min favoritårstid. Efter att ha sett filmen "Coco before Chanel" har jag bestämt mig för att prova en ny stil i höst och har beställt hem svarta kläder som jag längtar efter att få använda. Mitt nya favoritplagg ar en svepande svart historia; en hybrid mellan kappa och klänning. Rött lappstift i fickan och en biljett till eurostar fran St. Pancras. Kom kära Höst - KOM!

Som ni kanske minns skrev jag förra veckan om att jag skulle vara med i ett inredningsreportage. En svensk tjej som heter Sara kom hit och fotade och intervjuade mig och idag publicerades resultatet på Barnebys engelska hemsida. Barnebys är ett svensk initiativ och är en hemsida som samlar auktioner från auktionshus runtom i landet. Efter succe i Sverige försöker de nu etablera sig i övriga Europa, och jag fick alltså vara med på ett hörn på den engelska siten. Länk till artikeln finns här!