Cupcake-året

Snart är det avspark för min marknadssäsong. I år tog jag beslutet att inte sälja cupcakes under juli och augusti - det är i princip omöjligt att bli av med de små jäklarna under sommaren eftersom folk bara vill ha glass och dricka. Men i September ser prognosen bättre ut och eftersom London är som allra bäst på hösten blir turisterna (och Londonborna) köpglada. På lördag är jag tillbaka i mitt vanliga marknadsstånd i Spitalfields, och på söndag är det dags för den årliga marknaden Angel Canal Festival i Islington. Festivalen är höjdpunkten på mitt cupcakeår och jag lämnar alltid marknaden lyckorusig, peppad och med kassan proppfull av pengar. Varje tidigare år har jag sålt ut långt innan stängningsdags, så min strategi för i år är att baka så mycket cupcakes jag bara kan inför helgen. 

På fredag sätter vi igång. Peter har fått ta ledigt så han kan hjälpa mig i köket. Han ska göra själva kakorna medans jag tillverkar frosting och dekorationer. Jag har 600 cupcakes som riktmärke, men drömgränsen vore 700. På söndag kväll kommer jag hata allt som har med socker och smör att göra, men veckan efter måste det vara glömt för då är det dags för nästa marknad. Och så rullar det på fram till julmarknaderna, som jag redan börjat planera för. Planen? Renar, renar och åter renar. Renarna sålde helt otippat slut på under en timme förra året och någon sådan skandal kan vi inte upprepa i år igen. 

I januari brukar jag ta ledigt men februari betyder business - det är nämligen av någon anledning alltid en bra säljmånad. En stor ljusglimt i diset från allt pudersocker är att min kära Mor kommer hit i början av Oktober för att vara med mig en hel marknadshelg med allt vad det innebär av bakning, försäljning och fotogalna turister. Pengarna som vi drar in ska vi spendera på vintage, loppis och mer vintage och det ska bli så kul!!! När mamma kommer hit ska jag förresten göra henne superavis på det nya tyget som jag precis har köpt för att sy ett litet draperi av till tvättmaskinen i köket. Hur gulligt????

Betty-Lou Goes Political

Jag ska gå och rösta på svenska ambassaden under veckan och årets val känns viktigare än någonsin. Eftersom jag inte bor i Sverige slipper jag få fascistisk dynga matad genom mitt brevhål, men därhemma i byn tog det hus i helvete i alla fall i ett hushåll idag. Min bror - som är den roligaste människa jag vet - bidrar med sitt geni till bloggen. Håll till godo: 

Sko-Döden

Jag var i Camden idag och gick förbi den helt galna skoaffären Irregular Choice. Deras skor är döden för fötterna och jag tatuerar mig hellre på insidan av ögonlocken än går i deras skor. Men idag köpte jag nästan ett par bara för att ha dem som prydnader. Jag såg dem i ögonvrån när jag gick förbi skyltfönstret, och innan min hjärna hann stoppa mig skrek jag rätt ut. På riktigt!

Jag tror inte jag har deklarerat min kärlek för Bambis än här på bloggen, men jag är totalt galen i de söta små rådjuren med stora ögon och har en gedigen samling av dem hemma. Nu började en hätsk diskussion mellan den impulsiva sko-hoardern och den eftertänksamma, ekonomiskt lagda (och tyvärr mer latenta) sidan av mig. 

Ekonomen: Du kommer aldrig att kunna gå i dem - ALDRIG!

Hoardern: Tyst. TYST!!! Jag köper dem om jag vill!

E: Du köpte en säng förra veckan - minns du? 

H: Och vad har det med de här skorna att göra?

E: Aaaargh - Ska du köpa ett par skor för £125 och HA SOM PRYDNAD? Idiot!!

H: Bambi, Rådjur, Gulligull!

E: OK. Vi kanske kan mötas i en kompromiss... Har du sett att det finns en matchande väska till skorna?

H? Va? VART????

E: Ehhh - där.. Precis bredvid skorna...

H: IIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!

Finns det något som är bättre än skor så är det kanske väskor. Och finns det något bättre än väskor, så måste det vara väskor med Bambi på. En stor, fet, här-kommer-jag-väska med Bambi på!! Kompromissen blev: Jag lägger undan den i affären tills imorgon. Om jag känner likadant imorgon får jag åka till Camden och köpa den. Vad tycker ni? Ska jag?    

Stoke Newington, Del 2 - Ödeyrkogården

Har du likt viktorianerna en förkärlek till livets morbida sida? Gör tanken på att stryka runt en nedlagd kyrkogård dig mer exalterad än ett barn kvällen innan julafton? Blir du nästan förväntansfull vid åsynen av ett gapande hål i marken under en gammal gravsten?? Då kommer du gilla den här posten! Idag får du följa med mig på utflykt till Abney Park - den nedlagda kyrkogården i Stoke Newington.

Abney Park är en av Londons sju berömda Viktorianska kyrkogårdar och den härbärgerar nästan 200 000 Londonbor som begravts här sedan 1840. Den sista residenten lades i marken så sent som år 2000, men kyrkogarden är i princip orörd sedan 1978, då företaget som drev den gick i konkurs. Ansvaret för området överlämnades till kommunen men då kyrkogarden var mer än full och skötseln dyr beslutade man att lägga ned verksamheten. Frivilligarbetare har sedan dess tagit hand om vissa delar; gångar och en del kända gravar hålls fortfarande snygga och rena, men i resten av området har naturen fått ha sin gång och idag är Abney park mycket älskad av invånarna i Stoke Newington, som kommer hit för att promenera, jogga, rasta hunden och njuta av lugnet. Kyrkogården har två entréer: en vid Church Street och en vid Stoke Newington High Street. Båda ligger vid bullriga vägar, men efter bara någon minuts promenad in på området dör ljuden av omvärlden bort, och ersätts av en mjuk tystnad.

Först känns det som man gått in i en engelsk lummig skog där stubbar, buskar och träd är klädda med murgröna. Här och var skymtar lustiga former fram genom grönskan - ett par vingar, en urna, ett brutet kors. Vi har transporteras tillbaka till resterna av Jack the Rippers och Bram Stokers London och det är lätt att fantasin skenar iväg här framåt skymningen.

Abney Park har inte lika många celebriteter som den mer kända ödekyrkogården i Highgate, men om man skrapar lite på ytan hittar man en hel del intressanta livsöden här med. Till exempel är chansen stor att du stöter på det magnifika vita marmorlejonet som vaktar den berömda viktorianska lejontämjaren Frank Bostock's grav. Mr Bostock skrev flera böcker i ämnet lejontämjning och påstås vara den som kom på att "lejon är rädda för stolar" (top tip till nästa safaritripp).

William Booth - grundaren av Frälsningsarmén - ligger begravd här. Du ser hans gravplats nästan direkt när du kommit genom ingången från Church Street.

En av de mest kända förespråkarna för slaveriets avskaffande - Thomas Burchell - har även han sin sista viloplats i Abney Park.

Från huvudgångarna letar jag mig ned de smala och nästan övervuxna sidogångarna. Den med ett skarpt öga för detaljer upptäcker snart nog de ganska små, opretentiösa och ljusa gravstenarna som skymtar fram här och var i snåren. De är så kallade "war graves" från de två världskrigen, och sammanlagt 378 stupade män har begravts här. Piloten V.J.J Stride stred för RAF och gav sitt liv för Englands och Europas frihet under andra världskriget. Han blev 28 ar.

Inskriptionen på graven härunder gillade jag:

"Amid the storms of life be sure, the noblest spirits suffer most" - 

"Var så saker - På livets stormiga hav, de med noblast själar lider mest". 

Små färgklickar lyser ibland upp den dystra färgskalan av grått och mörkgrönt, och påminner om hur grandios och vacker kyrkograden måste ha varit när den fortfarande var i bruk. Rent generellt är Engelska gravar ganska rikt smyckade, och man använder gärna plastblommor som står sig hela året runt, som på graven härunder.

Långa sträcker sig gångarna på kyrkogården, och det är lätt att bli kvar här i flera timmar. Parken är stor, men inte oöverskådlig, fast det kan ibland kännas som man virrar runt i en ändlös labyrint. En gång när jag var här trillade jag över ett surrealistiskt photo shoot som något magazin höll på att fota. Ett par alv-lika unga kvinnor i genomskinliga vita kläder hängde tvätt bland snåren, medans harar och kråkor i plast stod på gravstenarna runtomkring som prydnader. Bara i London!

Skulle du mot förmodan tappa bort dig kan du försöka klättra upp och se om du kan hitta tornet på den gamla kyrkan som ligger mitt i parken. Från kyrkan sträcker sig huvudgångarna och härifrån är det enkelt att hitta ut till Londons gator igen, och på Chruch Street finns en hel hoper med pubar och vinbarer for dig som behöver en styrketår efter kyrkogårdsbesöket.

Hoppas du gillade den här annorlunda utflykten. London har så mycket att erbjuda bortom Oxford Street och Covent Garden, och för den som vill lära känna staden bättre rekomenderar jag verkligen en utflykt till Stoke Newington, som du kan läsa mer om i den här posten.

All Black and Hairy

Man skulle kunna tro att titeln på denna post - All Black and Hairy - handlar om den här besten som terroriserar vårt hem, genom att exakt på pricken halv sex varje morgon börja skrika efter uppmärksamhet och godsaker. Både jag och Peter förlorar viktig sömn och i morse försökte vi med ett nytt "knep" - Ignorera odjuret! Det gick bra i ungefär en timme, sedan gav jag upp. Nej, titelreferensen på posten ser ni faktiskt på bilden härunder. Screaming Lord Sutch - All Black and Hairy. (Hans bästa lat är dock "Jack the Ripper". Har du inte hört den tycker jag att du ska leta reda på den på youtube omedelbart) Det är bank holiday - dvs storhelg - i England idag och både Peter och jag är hemma för ovanlighetens skull. Enligt Engelsk storhelgstradition öser regnet ned och vi har förskansat oss i vardagsrummet och spelat min samling av gamla vinyl-singlar hela dagen.

Jag har även bakat kakor - så kallade Snicker Doodles. Med fudge i. Yum!

Det var svårt att inte äta upp all den goda fudgen innan den skulle stoppas ned i kakorna. Engelsk fudge är bara så himla gott. Jag köpte min från matvarukedjan Sainsburys och blev riktigt överraskad då den var minst lika god som den vi brukar köpa i Brighton men bara hälften så dyr.

Igår, söndag, var vädret bättre och jag kände mig piggare än på länge så jag tog mig själv i kragen, klädde mig snyggt, sminkade mig och åkte ned till John Lewis på Oxford Street för att välja ut en ny säng. Den vi har nu köpte vi for en billig peng när vi precis hade flyttat ihop. Man får vad man betalar för och fem år senare klarar jag knappt att ta mig ur sängjäkeln på morgonen eftersom jag är så stel. Trodde hela tiden att det var mig det var fel på, tills vi var i New York i vintras. På hotellet sov jag gott i den skönaste sängen nånsin och vaknade utan stel rygg och huvudvärk.

Jag investerade så mycket jag hade råd med i en bra madrass; handtillverkad i England av naturmaterial som ull, linne och bomull och om sex till åtta veckor är den här. Den ar dessutom King Size, vilket innebär att den är hela 150 cm bred!!! I Sverige är ju en dubbelsäng 180 cm och 150 cm är ju ingenting kanske du tänker nu. Då ska du veta att just nu delar vi två ganska stora personer (Peter ar 190 cm) på en säng som är 135 cm bred - en engelsk dubbel. Löjligt, men faktiskt är det så att engelsmännen är ett ganska småvuxet folk (generellt sett är människor som bor på öar kortare än folk som bor på fastlandet) och nöjer sig med de här helt sjuka sängmåtten.

När jag ända var i West End passade jag på att smita in i en av mina favoritaffärer på Regent Street - den amerikanska kedjan Anthropologie. Tanken var att fota ett fint bildreportage till bloggen, men kameran på min nya mobil ar totalt skräp (har en Galaxy S4) och klarar inte av ett skvatt. Bilderna blev pixliga och suddiga, men tänkte ändå dela med mig av ett par stycken. Ett bättre reportage om den har underbara affären kommer längre fram.

Jag köpte det lilla Eiffeltornet i porslin, som dubblar som en kakstämpel, och sojaljuset Biscuit and Berries. Anthropoligie är helt fantastiska på doftljus och det här luktade himmelskt sött av kakbak och bär.

Anthropologie är verkligen inspirerande och rolig att botanisera i. Man har byggt en stor levande vägg inne i affären, som är täckt med blommor, gräs och mossa - du kan se lite av den på fotot härunder. Förutom doftljus är tallrikar med roliga tryck en av Anthropologies Specialiteter, och jag är supersugen på den med flamingos (såklart). Blev du sugen pa att veta mer? Jag lovar att återkomma med ett bättre reportage innan julhandeln kommer igång (Dvs snart - vissa affärer håller redan på att plocka upp julgodiset) XXX

Hej igen. Du läste ända ned till sista raden. Då kan du väl få veta att jag planerar en stor give away snart, med massor av prylar i ett stort paket till en lycklig vinnare, så håll utkik.

XXX

Askungen och Glas-skorna

Jag ÄLSKAR skor. Jag är totally, utterly and head over heels helt jäkla tokig i skor, och har varit det så länge jag kan minnas. Jag har många gånger undrat vad det är som gör att jag och så många andra med mig älskar skor så ofantligt mycket. Förklaringen när det kommer till skor med klack, är att vi blir längre och känner oss mer maktingivande vilket sporrar lyckokänslor i kroppen. På ett mer generellt plan kanske man kan se det såhar: Din skostorlek är ganska konstant genom livet, och tämligen oberoende av din kroppsstorlek. Till skillnad från kläder som inte passar känns det inte det som ett personligt misslyckande om ett par skor inte passar, vilket gör det enklare att älska dem. När jag bodde i Sverige och aldrig kunde hitta snygga kläder i min storlek kunde jag alltid i alla fall köpa ett par skor när jag var på shoppingrunda. I England är det dock helt annorlunda - här hittar jag för mycket kläder istället. För att inte tala om skor. Vackra, fantastiska skor som hjälper mig att uttrycka mig själv, vem jag är och hur jag vill uppfattas. Skor - I love you! 

Mitt första sko-minne är från 80-talet och jag var fem, sex år på sin höjd. Det var populärt med glittriga genomskinliga plastskor (på 80-talet var nästan ALLT med plast trendigt). Jag vet inte om det var jag själv eller någon annan som gjorde kopplingen till askungens glas-skor men det var i alla fall vad jag kallade plastskorna (Alltsa - wow - ett par skor i GLAS. Rent tekniskt en omöjlighet, men ändå lyckades Askungen dansa i flera timmar med prinsen på balen i skounderverken). Jag längtade efter att få ett par glas-skor, och minns fortfarande känslan när jag fantiserade om hur fantastiskt allt skulle bli när jag väl hade dem i min ägo. Alla skulle förundras över flickan i de fantastiska skorna och hela världen skulle le. Om jag hade vetat vad det var, hade jag nog tyckt att skorna var värda Nobels fredspris, allra minst. Till slut fick jag ett par gröna glasskor och jag var stolt som en tupp, tills det visade sig att ingen brydde sig det minsta om mina skor, förutom mormor kanske, och skorna föll i takt med mina växande fötter i glömska.

Nya skor kom och gick. Som tonåring blev jag punkare och det självklara skovalet var Dr Martens. Det var tidigt 90-tal och en våg av nynazism drog över Sverige. På bilderna i media hade skinnskallarna hårt snörade combat boots och mamma förbjöd mig att ha samma skor som en nazist, och inga Dr Martens kom över tröskeln. Det var inte förrän jag var nästan 18 ar som jag fick tag på ett par DM's. De var tre nummer för stora, men jag klafsade omkring i dem ända. Nu har jag ett vinrött par i rätt storlek som samlar damm i garderoben. Jag köpte dem precis när jag flyttat till London och under en kort period provade på att vara en "skinbird".

Jag hade vid en punkt närmare 60 par skor hemma och trots att jag inte använde många av dem kunde jag inte göra mig av med dem. Peter fick en dag nog utav skor i varenda hörn av huset och organiserade en stor utrensning där jag fick välja bort 2/3 av samlingen. Det var hårt och psykologiskt påfrestande, men när det var klart kändes det bättre. Nu har jag ungefär 30 par i garderoben och på bilden under kan du se mina favoriter. Några av paren är skor som jag inte använder längre. Till exempel skorna jag hade på min forsta dejt med Peter. Eller de absolut dyraste skor jag nånsin kopt, efter ett ledsamt uppbrott från mitt ex. De är uttöjda och för stora men bär på så många minnen att de får bo kvar, längst in i garderoben.

Men nu tar vi och tittar närmare på skor som jag faktiskt använder. Eller -i alla fall planerar att använda. De här glittriga karamellerna från Red or Dead är fortfarande oskulder. Jag köpte dem på rea i våras och har inte haft tillfälle för dem än. Jag plockar fram dem då och då för att titta på dem och varje gång glittrar de vänligt till svar.

Dessa gröna skönheter kommer från mitt favoritmärke Miss L-Fire och är otroligt sköna att promenera i för att vara skor med klack. Jag har fått klacka om dem och satt på nya sulor, men det ar ett kärt besvär eftersom de alltid får mycket uppmärksamhet när vi är ute tillsammans.

Mina Dorothys från Red or Dead. De helt enkelt skriker "Titta på oss" eller hur? Det är alldeles uppenbart att min skoentusiasm kommer från behovet att tillfredsställa mitt femåriga jags uppmärksamhetsbehov.

Dessa viktorianska kängor är från förra arets Miss L-Fire-kollektion. Vackra, eller hur? Dock är de lite svåra att para ihop med en outfit. I höst ska jag ju köra på mycket svarta, enklare kläder har jag tänkt, så jag hoppas att jag får mer användning av dem snart.

Ytterligare ett par från MLF i 40-talsstil. Det ar något med tvåfärgade skor som exalterar mig. De pockar på uppmärksamhet med sina kontrasterande färger och med sina olika material påminner de om stora karameller. What's not to love?

En del skor måste upplevas live. De här skorna från en av MLF's tidigare kollektioner är inspirerade av den Edvardianska eran och är riktiga konstverk. Jag älskar skor med speciella detaljer och de här är leopardmönstrade på insidan vilket ger en rolig kontrast mot den gammeldags stilen på utsidan av skon. Det bruna lädret mot det blommiga tyget är ett rent genidrag och snörningen upptill är så tilltalande att det saknar motstycke. Jag har vårdat dessa skor ömt och lämnade nyligen in dem på lagning eftersom de var helt utslitna under tån, men sanningen är nog att de bara får komma ut vid speciella tillfallen hädanefter. Jag har en vision att de följer med på en resa till Paris och tillsammans med min nya svarta kappa kommer de väcka avund på Paris gator. Folk kommer att tappa andan när jag chict spatserar fram över kullerstenarna och om Nobel hade inrättat ett pris for de mest fantastiska skorna...

Att äta med ögonen

För några veckor sedan öppnade ett nytt franskt konditori i Islington - Belle Epoque. Vi har gått förbi där varje dag och klängandes pa cafemöblerna dreglat över de snygga bakverken i skyltfönstret. De är vackra, glansiga och pråliga och ser ut att smaka som om gud faders mästerkonditor himself har bakat dom.

Igår kunde jag inte hålla mig längre - jag var tvungen att köpa hem några smakprov. Jag är ju en person som inte kan nöja mig med bara EN av just någonting, så jag slog på stora trumman och köpte tre bakverk. Trois, Three, Tre!

Jag valde med omsorg ut en stor hallonmacaron med en pipett fylld med hallonreduktion, en tarte tatin-bakelse och en petit choux med tre sorters choklad. Kosta vad det kosta ville - (och det gjorde det verkligen -  de vet hur man tar betalt, fransoserna) här skulle minsann festas!

På tunnelbaneresan hem höll jag påsen med det delikata innehållet lika försiktigt som man håller en baby. När jag kom hem fotade jag trion från alla tänkbara vinklar och fantiserade om vilken fin bloggpost som skulle komma utav detta. Glädjen som genererades enbart genom tanken på att få äta de kulinariska mästerverken var i det närmsta rusaktig. Jag bryggde en kanna te och hällde upp i min finaste kopp. Valde ut ett favoritavsnitt från Amerikanska Office, tog på mig min bästa slapparutstyrsel och satte mig tillrätta i soffan. Det var dags! Monty satt bredvid och till och med hans annars så likgiltiga ansiktsuttryck kunde enbart tolkas som förväntansfullt. Han började med sin vanliga rutin att skrapa mig på armen med sin tass för att få uppmärksamhet - Glöm inte bort mig mamma!! 

Efter att vi började äta svartnade allt. Besvikelsen var TOTAL! Smaklöst, för sött, torrt, beskt, och oaptitligt var några av de substantiv Monty fräste ur sig. Jag själv kom mig inte för med något annat än att morra på vägen till soptunnan. Bakelserna var ju inte precis äckliga, men jag har en regel när det kommer till mat och den är: Är det inte gott sa ödsla inte tid och kalorier på att äta det. Vi hade bokstavligen talat blivit snuvade på konfekten och begått det klassiska misstaget att tro att bara för att det ser gott ut kommer det att vara gott. Det är just därför jag alltid delar ut smakprov på mina cupcakes när jag har marknad, så att mina kunder vet att det inte ar skådebröd de köper! Bye Bye Belle Epoque - vår kärleksaffär var kort och fylld med besvikelse och jag kommer inte sakna dig!