Sunday Best

I söndags gav vi oss ut för en dag på stan med brunch i SOHO och utställning på British Library. Det var en perfekt höstdag - inte så kallt att man behövde mössa och kappa, men kallt nog för halsduk och en ullkofta. Jag tog på mig mina vinterboots från mitt favoritmärke Miss L-Fire. 

 Min koft-kavaj kommer från svenska Emmy Design och är köpt här i London på boutiquen Retro Revival, som har ett fantastiskt sortiment med skor och reprokläder som verkligen känns äkta och tidsenliga.

Den här halsduken som ser ut som ett par ballerina-ben är en av mina absoluta favoriter från garderoben. Jag köpte den på rean på en liten boutique för flera år sedan, och varje år när jag plockar fram den från vinterförrådet blir jag lika glad.

Klänningen kommer från Hell Bunny och du som är en flitig läsare av bloggen känner nog igen den från sommarens äventyr. Den är väldigt tunn och skulle nog inte funka i Sverige så här års, men i England har vi milda vintrar som gör att den passar ypperligt bra i höstgarderoben.

Så här ser jag ut mestadels av tiden, både när jag jobbar och är ledig. Jag orkar sällan styla håret, förutom när jag ska ha marknad, dessutom är det ingen ide att lägga ned massor av tid på fina läggningar - en av nackdelarna med London är att det alltid är fuktigt, och även om jag lockar mitt hår tills det nästan börjar glöda så har lockarna fallit ur ett par timmar senare.

Följetong, del 2 - Everybody Loves a Landlord

Du kan läsa den första delen i hur jag hamnade i London här. Fortsättingen följer nedan.

Flyget landade på Stansted på förmiddagen. Vi tog bussen in till city och letade rätt på vårt hostel i Bayswater. Vi hade bestämt att bo på vandrarhem för att hålla kostnaderna nere, om det skulle ta tid att hitta ett riktigt boende. Så fort vi klev in på vårt rum ångrade vi den strategin - rummet var vidrigt! På väggarna satt något som såg ut som bajs utsmetat, det var smutsigt och fuktigt och sängarna var inte mer än 60 centimeter breda och så korta att Stefans fötter stack ut långt över kanten. Det var kallt och dragigt och vi frågade varandra vad fan vi gett oss in på? Vi gick ut och åt en billig middag på en indisk restaurang och gick sedan hem för att sova. Jag ringde till P innan vi gick och la oss, och grät en skvätt i telefonen av hemlängtan och vemod. Att jag reagerade sådär överraskade mig, då jag såg mig som en tuff, världsvan och självsäker person. Det var precis tvärtemot vad jag verkligen var, såklart. Jag visste inte mycket om livet alls, men London - hänsynslösa London - stod redo att lära mig mer än vad jag behövde veta.

Nästa morgon skulle vi åka och titta på ett rum i en lägenhet som jag letat rätt på åt oss hemma från Sverige. Lägenheten låg i Stepney Green i östra London. Jag tyckte att namnet lät fantastiskt exotiskt och trodde naivt nog att det skulle vara "grönt" där, som namnet antydde. Jag kunde inte haft mer fel! Utanför tunnelbanan gick en stor genomfartsled och avgaserna låg täta över det nedgågna och gråa området. Huset vi skulle till låg på en smutsig sidogata och hade heltäckningsmatta i alla rummen, även i köket. Lägenheten beboddes av två svenska tjejer och två italienska killar och de hade i förhand sagt att rummet var vårt om vi ville ha det. Den ena killen hetten Vincenso och jag och Stefan pratar ännu idag om honom och hans fula italienska glasögon. Han bettede sig divigt och odrägligt mot oss nykomna lantisar, och hade dessutom gjort det osmakliga valet att vara hög som ett hus när han tog emot oss, klockan tolv en söndageftermiddag. Jag och Stefan var båda ganska nervösa, och gjorde nog inget vidare första intryck , eftersom Vincenso fick oss att känna oss väldigt osäkra. Efter att vi lämnat huset fick vi ett SMS, att husets inneboende bestämt att "inte hyra ut rummet, after all". Vi åkte till ett internetcafé som låg i närheten av vårt hostel och började leta efter någon annan stans att bo. Vi hittade en annons om ett rum i Finsbury Park i norra London. Stefan kände till området eftersom han hade ett par kompisar som bodde där, och vi ringde och bestämde träff med hyresvärden. En timme senare var vi på väg med tunnelbanan, och några stationer innan Finsbury Park klev det på en gammal svart man med en gitarr på tåget. Han satte sig ned framför oss, tog sin gitarr och började sjunga blueslåtar för oss. Vi log och tittade på varandra i samförstånd - "Det är precis av den här anledningen vi vet att vi gör rätt", tror jag att vi båda tänkte. Det visade sig dock att gubben ville ha pengar när han spelat klart. Jag blev lite besviken, eftersom jag trodde att han spelat för oss av sitt hjärtas glädje. Ingenting är gratis i London!

Utanför tunnelbanan träffade vi Dean, som skulle visa oss lägenheten. Han var stor som en hulk, lång och blek med mörkt hår och mörka ögon,  och med en för oss okänd brytning. När han tog med oss till sin bil för att köra oss till lägenheten satt vi båda två på helspänn - jag försökte organisera min nyckelknippa som ett knogjärn och Stefan satt beredd med handen på dörrhandtaget om vi skulle behöva fly. Vi behövde inte ha oroat oss. Dean visade oss lägenheten, som förvisso var liten, extremt ful och grå, men ledig att flytta in i redan nästa dag. Vi fick veta att det för tillfället bodde två  tjejer där, en från Slovakien och en från Spanien. Vi pratade sinsemellan, och skrev sedan på kontraktet. 120 pund i veckan för det största rummet i lägenheten. En enkelsäng och en garderob var ingick, samt gemensamt kök med tillhörande mögel i taket. I anslutning till köket låg en liten balkong där vattnet från tvättmaskinen rann ut genom ett hål i väggen. I priset ingick även en gemensam dusch där man fick sitta ned och duscha eftersom duschslangen var så kort och vattentrycket för lågt. Det var en hemsk lägenhet, i alla fall om man jämför med Svensk standard, men det var varm och man kan ju alltid städa, resonerade jag.

Vi var i London. Vi hade hittat ett ställe att bo på och vi slapp att sova fler nätter på det vidriga vandrarhemmet. Vi flyttade in tidigt nästa dag, och jag gick direkt till närmaste affär för att köpa städgrejer. Så här i efterhand är jag glad att vi fann just den lägenheten, då jag har några av mitt livs bästa och lyckliga minnen därifrån.

Welcome, M'sieur
Sit yourself down
And meet the best
Innkeeper in town.
As for the rest
All of them crooks
Rooking their guests
And cooking the books.
Seldom do you see
Honest men like me
A gent of good intent
Who's content to be.

Master of the house
Doling out the charm
Ready with a handshake
And an open palm
Tells a saucy tale
Makes a little stir
Customers appreciate a bon-viveur
Glad to do a friend a favour
Doesn't cost me to be nice
But nothing gets you nothing
Everything has got a little price!

Utdrag från Les Miserables - Master of the House 

Väsk-Knarkaren Bekänner

Jag tycker om handväskor nästan lika mycket som jag tycker om skor (surprise surprise), och så länge jag kan minnas har jag känt ett sug i magen av spänning när jag hittat en väska som tilltalat mig. En ny väska kan göra så mycket; Vägen till jobbet känns mycket kortare med en ny handväska. Stegen lättar och man nästan flyger ned längs gatan med en väska som accentuerar och förstärker ens look. Med väskor kan man uttrycka hur man känner sig och vem man vill vara. Väska - I Love You! Den första väskan jag kan minnas att jag längtade efter var en rosa, hjärtformad lackväska som jag hittat i en av mammas veckotidningar. Detta var någon gång på mitten av 80-talet och jag var kanske sex år gammal när jag  fick den i present när jag fyllde år i maj. Den var som en stor, blank godisbit, och jag minns fortfarande känslan av lyckan av att äntligen äga den. Ungefär så här såg den ut:

De senaste månaderna har av någon anledning bjudit på den mest fantastiska väskan efter den andra. För bara en timme sedan klickade jag hem den här juvelen, designad av den belgiska illustratören Woody Ellen. Du kan köpa hennes grejer på etsy eller via Tiger Milly. Bilden är lånad från Woody Ellens Etsysida.

En annan väska som jag nyss köpt är från engelska Carpet Bags, som tillverkar handgjorda kvalitetsväskor utav mattor. Jag köpte väskan Lucy i mönstret Red Herat, och har fått många avundsjuka blickar på tunnelbanan när jag haft den till jobbet. Bilden är lånad från Carpet Bags hemsida.

Och jag antar att ni minns den helgalna Bambiväskan som jag köpte för ett par månader sedan? 

Jag har som ni säkert kan ana en anseende kollektion av väskor. Peter krävde för några år sedan att jag skulle rensa ur min samling då de hotade med att ta över hela sovrummet, och jag gav bort ca 30 väskor till en välgörenhetsaffär för katter(!) En väska som jag dock alltid kommer behålla är min Speedy från Louis Vuitton. Jag fick den som avskedspresent från ett nannyjobb jag hade för några år sedan och jag har i princip använt den varje dag sedan dess. Den är tillverkad av samma syntetmaterial som LV gör sina resväskor i, vilket gör den supertålig - den är fortfarande som ny, och jag tröttnar aldrig på den. Den passar till allt, storleken är perfekt, och med tanke på hur mycket jag har använt den så var den verkligen värd vartenda öre som min chef betalade för den. 

En annan pärla i samlingen är min Gucciväska som jag köpte för sex år sedan. Jag och min bästa kompis Nadia var ute och julshoppade och slank för skojs skull in på Gucci för oja oss över de hutlösa priserna, när väskan med stort V uppenbarade sig för oss. Den ingick i en kollektion som hette Gucci Tattoo och där en stor bit av pengarna donerades till välgörenhet. Nadia erbjöd att betala en del av väskan som julklapp åt mig. Jag hade precis avslutat ett mycket traumatiskt kapitel i mitt liv och Nadia argumenterade att väskan skulle symbolisera en ny start, och efter mycket överläggande sinsemellan gick vi och köpte den. Här är Nadia med den enorma påsen som väskan kom i.

Tyvärr var väskan av exceptionellt dålig kvalitet. Jag skulle ta tillbaka den till Gucci, men då det visade sig den skulle skickas till Italien för att bli restaurerad ville jag inte skiljas med den (jag vet - en idiotisk reaktion, men just då kändes det viktigt..) så den har istället förpassats till byrålådan och tas nu bara fram till speciella tillfallen. Helt klart en av mina sämre investeringar, tyvärr, och dessutom gillar jag den inte särskilt mycket längre, eftersom jag har rört mig bort från den stilen, men så här såg den ut, innan handtagen repade upp sig och den röda färgen på kanterna färgade av sig på resten av väskan:

Vad framtiden erbjuder i väskväg vet jag inte. Jag har definitivt dragit ned min väskkonsumtion de senaste åren, och har i princip slutat impulsköpa väskor. Just nu går jag och funderar på en brun skinnväska som jag sett på John Lewis. Kanske får jag den i julklapp av Monty? 

Retail Therapy

Efter att ha förskansat mig i vardagsrummet varje ledig stund de senaste tre veckorna, bestämde jag i går eftermiddag att det var dags för en stor spark i ändalykten. Jag tog jag mig själv i kragen, sminkade och klädde mig och åkte ned till Covent Garden för att komma ut ur huset. Efter att ha handlat en stor påse med svenskt lösgodis på affären Sugar Sin gick jag för att äta middag på vegetariska Food for Thought - kanske inte den bästa vegetariska serveringen i stan, men den äldsta! Maten och inrdeningen är som tagen ur ett hippiekollektivs kök på 70-talet, och så även klientelet. Igår satt det en nunna där tillsammans med två skäggiga äldre män, några halvpretentiösa typer läsandes hundörade exemplar av Kafka och Dostojevskij, ett par franska turister och så en ensam man som gjorde ljudeffekter till allt han tog sig för - han var den mest irriterande av dem alla!

Efter middagen hade jag tänkt att åka hem, men luften var varm och istället för att ta tunnelbanan hem från Covent Garden bestämde jag mig för att promenera ned till Picadilly och åka därifrån. Gatorna runt Leicester Square var som vanligt överfulla av förvirrade turister som läste kartor mitt i gatukorsningarna och jag kände att dessa inte gjorde något för att förbättra mitt dåliga humör.

Jag ökade på stegen och helt plötsligt hade jag passerat tunnelbanenedgången och befann mig utanför Whole Foods - en stor amerikansk matvaruaffär med handplockade matvaror från alla väldens hörn, med betoning på ekologiskt. Jag gick in och plockade på mig några burkar med ekologisk kattmat som jag vet att Monty älskar (han har sedan han blev blind tappat aptiten och vi måste krusa för att få i honom mat) och gick för att betala. Expediten, som såklart har blivit tränad i att vara supertrevlig mot alla kunder, klämde käckt ur sig:

Are you having a GREAT weekend so far?

Jag stod där med mina patetiska kattmatsburkar och kände bara för att morra åt honom:

Im buying cat food at seven o'clock on a saturday night in London - does that give you a hint?

Jag sa såklart inte vad jag tänkte, utan nickade avmätt och sa att min weekend var OK. Nu var jag om möjligt på ännu sämre humör, och det finns ingen värre ide än att åka tunnelbana i ett sådant sinnestillstånd, så istället styrde jag stegen bort från tuben och promenerade vidare ned längs Regent Street när det plötsligt slog mig. Anthropologie - av mina favoritaffärer - ligger halvägs ned på gatan och har öppet till åtta på lördagar. Målmedvetet styrde jag stegen till oasen som är Anthropologie, som välkomnade mig med öppna armar och bäddade in mig ett ett täcke pudrat av exklusiva doftljus, modern hissmusik och stämningsfull ljussättning.

Anthropologie är verkligen retail heaven! Den vänstra sidan av affären domineras av en levande vägg av växter som renar luften, doftljus brinner överallt och det känns nästan som man bjudits in till någons exklusiva våning med löfte om att man får plocka med sig vad man vill hem. Verkligheten upphör för ett kort tag att existera, och det är inte förrän du står på gatan med en påse i en hand och ett kvitto som får dig att kippa efter andan i den andra, som du fattar att du var tvungen att betala för att få med dig grejerna hem från den exklusiva våningen.

Efter att ha kollat in heminredningen som ligger på källarplanet tog jag hissen upp till tredje våningen för att se vad den lilla skoavdelningen hade att erbjuda. Jag har varit ute efter ett par snygga, vintageinspirerade vinterskor med en bra sula som greppar Londons hala trottoarer och jag fick jackpott på en gång med dessa snygga pjäxor som faktiskt hade en prislapp som jag hade råd med.

Jag stod även länge och höll i det här snygga ljuset som doftade av päron och kryddor, men bestämde att eftersom jag redan har 250 fantastiska doftljus hemma måste dessa användas upp innan jag får köpa nytt.

Men jag kände att nu var jag i spenderartagen, så istället för ljus köpte jag den här fina doften från den välsorterade parfymavdelningen. Med toner av ringblomma, viol, mysk, ceder och sandelträ är den lite mystisk och samtidigt feminin och jag tror att det är min nya favorit. Jag lämnade affären på lite bättre humör och styrde äntligen kosan hemåt till min katt som åt upp en hel burk ekologisk kattmat på stört. Sedan satte jag på en film och började jobba mig igenom godispåsen. Jag gav mig i kast med en väldigt seg kola och CRACK - ena halvan av en rotfylld tand gick av. Och där var det dåliga humöret tillbaka...

Orkar inte!

Det är för mycket av livet just nu. Monty, min 19-åriga katt, har blivit blind, vilket gör mig något oerhört ledsen. Att inte kunna hjälpa honom när  jag ser hur han stryker efter väggarna, slår i huvudet, ramlar ned från sängen och sätter tassarna i maten. Mitt hjärta brister! Dessutom är jag sjuk i feber och halsfluss. Det är för mycket av allt just nu, och jag har noll inspiration till att skriva. Min roliga kompis Patricia skrev däremot en skitkul limerick om mig som livade upp min gråa sinnesstämning en aning. Ni får läsa den några gånger om dagen tills jag är tillbaka! 

Det var en skön mö ifrån Finspång
som lämna' sin hemort för London
nu kan folk med smak
få ta del av hennes bak
den som tolkar't som snusk får en omgång!

Hahahahaha! Jag älskar den -Tack Patricia!

Bio-tajm: Northern Soul

Jag upptäckte musikstilen Northern Soul för kanske tio år sedan när jag köpte en samlingsvinyl med northern soullåtar på en festival. Northern Soul syftar till den musik och danskultur som uppstod i norra England i slutet på 60-talet. Musiken är amerikansk svart soulmusik från skivbolag som Tamla Motown, men istället för de mest kända Motown-hitsen grävde Northern Soul-kidsen fram obskyra låtar som fram till att de började spelas på dansgolven i Wigan, Manchester och Blackpool varit i princip okända. Gemensamt för sångerna som spelades var att de hade ett snabbt tempo och danstilen som utvecklades var atletisk, för att säga det minsta. När jag var nyinflyttad i London gick vi ofta på 60-talsklubbar och jag minns hur jag blev stående med gapande mun första gången jag såg Northern Soul dansas av en kille i tidstypiska kläder. Det är ganska svårt att beskriva dansstilen - den är väldigt "flytande", men många svåra sprarkar, snurr och hopp, och man dansar den liksom för sig själv på dansgolvet. Här är en video som du kan kolla in om du är nyfiken på hur det såg ut och lät back in the day.

I två år har jag väntat på filmen Northern Soul, och i veckan släpptes den äntligen. Den har blivit mycket hypad och det var svårt att få tag på biljetter eftersom den bara visats på independent-biografer och köerna till biograferna som visat den har ringlat långa. Vi gick på den mysiga biografen Curzon i Soho, där man kunde köpa pints av öl att dricka till popcornen - så mycket bättre än sliskig cola! Filmen var OK, men inte riktigt värd hypen. Storylinen var en ganska förutsägbar historia och dansnumren var inte så bra som jag hoppats, inte heller valet av musik. Men för dig som vill veta mer om kulturen kring Northern Soul-fenomenet är den ändå sevärd, och kostymerna och miljöerna kändes väldigt autentiska och typisk engelska, utan att vara förskönande. En trea!

Nu är det jul - IGEN?!?

Vi gav oss ut på stan i Söndags. Första stoppet var vårt favoritställe Pappagones i Finsbury Park för pizza Parmigiana och hasselnötsglass till efterrätt. YUM!

Sedan åkte vi till Oxford Street för att uträtta några ärenden. Alla varuhusen hade fått upp julskyltningen, lagom till helgen. Jag ojade mig och berättade för Peter att i Sverige när jag var liten såg man inte skymten av en tomte förrän den första advent, så det så! Jag älskar julen och att julpynta, men ärligt - var det inte alldeles nyss jul? Alltså för bara några veckor sedan?

På varuhuset John Lewis hade man hakat på vintagetrenden och hade några hyllor med vintageinspirerade kulor. Dessa härunder påminner mycket om de som farmor och farfar alltid hängde i sin gran, och jag blev så nostalgisk att jag nästan köpte ett knippe. Sedan kom jag ihåg att vi inte ska ha gran i år.

På bilden här under ser ni en del av John Lewis utbud av så kallade Christmas Crackers - den mest onödiga och fåniga jultradition som sprungit ur England. Cristmas crackers är smällkarameller i papp som man drar sönder vid julbordet, med bordsgrannen rakt över som motståndare och när papperstuben går sönder smäller en liten krutladdning av. Inuti smällaren ligger en kungakrona av silkespapper som man sätter på huvudet och liten present i form av ett onödigt vardagsobjekt, typ en minitejprulle, en nyckelring, en minipenna osv. Sist och viktigast i tramskavalkaden är en lapp med en skämtsam gåta som ska läsas ut för hela församlingen. Den brukar gå något i stil med:

Vem säger Oh, Oh, Oh?

Tomten som går baklänges!

Jul är inte Jul utan christmas crackers och varje år köper Peter dessa hemska, dyra och framförallt fåniga tingestar. Vi har en hel drös oöppnade som ligger och samlar fukt i källaren, och som kommer vara helt obrukbara när det är dags att använda dem. Fast det gör inget, eftersom Peter ända har köpt nya till nästa gång det är dags...

Inget säger "JUL" mer än en skitful bautapingvin i choklad för 500 kronor. Eller?

Ingen pingvin för mig - no senior! Jag skulle dock inte tacka nej till den här jumboboxen med champangetryfflar från anrika chocolatieren Charbonnel et Walker. Fast ska jag vara ärlig är det mest boxen jag vill åt. Jag är en riktig sucker för vackra lådor...

Efter julöverdosen hittade vi ned till källaren där vi påmindes om att vi inte ens har hunnit fira Halloween än. Ibland känns det som om året inte består av annat än högtider att fira för att affärerna ska tjäna pengar på oss konsumenter. Jag överraskade iaf mig själv med att inte köpa NÅGONTING i söndags, men å andra sidan är det ju ett par månader kvar till jul och det brukar förr eller senare dyka upp någon urgullig ren-prydnad eller domherre-bonad som jag inte kan låta bli....