Off to London

Min mamma gästbloggar om sitt besök i London förra veckan. Hon följde med med mig på jobbet och marknaden och jag tog henne såklart med till mina bästa ställen i staden. Bloggposten blev ett lite annorlunda perspektiv på hur min vardag ser ut. Håll till godo, och stort tack till dig, kära mamma!

Att resa är roligt, det tycker väl nästan alla? Jag har rest en del i mina dagar men aldrig helt utan ressällskap. Jo förresten, en gång reste jag  ensam med  tåget till mina morföräldrar som bodde i Skåne. Det är 42 år sedan och den resan gick bra!! 1976 var året då jag mötte England första gången. Jag och min man (på den tiden var vi dock bara sambos) tog med oss bilen på färjan över till UK, och med ett gammalt tält i bagaget for vi runt lite planlöst över landet. London var förstås ett måste. 1977 reste vi till USA första gången och sedan dess har vi återvänt många gånger, både med och utan våra tre barn. Sedan Teres flyttade över till England för 9 år har vi såklart gjort några turer över till henne och hälsat på. Envist har hon "tjatat" att jag ska resa över själv för att vara med när hon bakar och säljer på marknaden. Efter en hel del övertalning gav jag med mig!!! Konstigt att jag gjorde det tycker jag själv, jag som är så envis. Så här med facit i handen gick ju allt bra och jag vet inte riktigt varför jag inte vill resa själv - kanske mest för att det är praktiskt och känns mera säkert om man är två eller flera. Ryan Air tog mig i alla fall både dit och hem för dryga 700 kr.

Teres mötte upp mig vid Liverpool Street Station tillsammans med pojken som hon är nanny åt. Londonluften var behaglig och jag hade garderat mig med för varma kläder. Oktober kändes mer som Augusti hemma i Sverige. Efter kaffe och goda smörgåsar från Pret så gav vi oss iväg  till en jättefin lekpark. Gossen som bara är två år är otroligt snäll och duktig för sin ringa ålder. När vi slutligen begav oss till hans bostad så hittade han hem själv! Han visste exakt vilken väg vi skulle gå och svängde vant in på olika gator innan vi nådde hans hus. Så trevligt att träffa familjen där Teres arbetar!

Via tunnelbanan tog vi oss sedan till Wood Green där Teres och Peter bor. Skönt att vila benen lite, men bara en kort stund, för snart hördes ett fasligt ståhej utanför huset. Eftersom de gamla viktorianska husen endast har englasfönster så blir oljuden mer påtagliga. Efter en snabb titt ut genom dörren stod det klart vad detta handlade om. Ett hundratal fotbollsupportrar med lika många poliser drog fram genom gatan på väg till en match lite längre ner på vägen. Ett sådant väsen de förde - hurrarop, sång, gap och skrik. Några av dem blev släpade åt sidan av poliserna. Antgligen gastade just de extra mycket. Att fotboll kan få folk att bli helt skogstokiga!!! Allt var dock över på några minuter, men larmet ute på gatan fortsätter till långt fram på natten. 

Däremot är det väldigt tyst och lugnt på andra sidan av huset; en liten oas där man hör fåglarna och med endast sirenerna från utryckningsfordon som stör lite. Det blev i alla fall ett tidigt sänggående första kvällen - vi skulle ju upp i ottan för att baka.

 Vid 08-hugget var vi redo att sätta igång med bageriverksamheten. På med hårklutar, ut med katten fram med alla bakgrejer!

Mängder av cupcakessmet med olika smaker växte formligen fram, och lika mycket frostingsmet kändes det som. Timme efter timme gräddades det och ny smet tillverkades hela tiden. Jag fick till sist rätt bra kontakt med köksassistenten! Teres var nöjd att allt gått cirka 5 timmar snabbare med min hjälp.

Efter detta ville jag absolut att vi skulle gå bort till Primark (lågpriskedja) som ligger ett stenkast från Teres och Peters bostad. Vi provade en del kläder men handlade just ingenting. Inte ens jag - trött efter dagens ståhej kanske.

 Lördag morgon kom och det blev tid att ge oss iväg till Old Spitafields Market. Teres hade beställt en taxi till kl. 09 och den kom punktligt! Den äldre gentlemannen Ali brukar köra Teres (hon anlitar alltid honom) så han plockade vant in alla lådor och stora väskor i bagaget och sedan bar det av! Ett litet stopp gjordes för Ali ville absolut bjuda oss på ett turkiskt specialbröd. Han dök in i en liten butik och kom ut med en påse stora bröd som vi skulle ha på förmiddagen tyckte han. Så supersnäll och trevlig, han ville inte ens ta betalt för resan för att MOTHER var med som gäst!!! Nåväl - vid 10-tiden var vi på plats vid marknaden. Nu började ett smått digert jobb att få allt i ordning. Teres är ju van och jag gjorde mitt efter bästa förmåga. Snart var marknaden i full gång och vid 17-tiden hade vi sålt av med alla kakor, de sista dock till reducerat pris. Sedan skulle alla pinaler ner i väskorna igen. Ett  riktigt hårt arbete var att sedan släpa iväg allt till tunnelbanan! Vi hade sparat en påse kakor som vi skänkte till några hemlösa som vistades ute på gatan. De sken i alla fall upp och tog tacksamt emot påsen. Supertötta men nöjda blev det tidig sänggång även denna afton efter att vi beställt en hemleverans med thaimat.

 Sista dagen på mitt besök var söndag och vi åkte till blomstermarknaden på Colombia Road. Hur mycket fina, vackra och annorlunda blommor som helst. Mycket folk trängdes för detta verkar vara populärt hos Londonborna. Teres handlade ett fång med fina blommor och Peter fick äran att bära hem allt. Längs marknaden fanns också små trevliga butiker med vintagesaker.

En godisaffär sålde godiset i fina gamla burkar - jag hade kunnat flytta in direkt! Lakrits i alla de former passade mig som handsken då jag är en stor älskare av den varan. 

Efter en lunch som bestod av massor med vegetarisk mat var det dags att ta tåget ovan jord för att komma till Crews Hill. Vi hann med med en kopp kaffe på Kings Cross innan tåget gick - Pret har det bästa tror jag. 

Straxt utanför London stannade tåget och vi begav oss till Crews Hill Vintage Emporium. WOW så mycket fina saker. Allsköns blandning med varor från när och fjärran. Men tyvärr ville jag endast ha en del stora saker som blev omöjliga att ta med då jag reste med endast handbagage. Visst är jag en samlare av stora mått men ibland är jag rätt nöjd med att bara titta på allt och konstatera att jag nog inte behöver så mycket mera prylar till vårt hem. Men en liten sak fick jag med mig: En gammal mått-tratt som blev så fin att förvara mina gamla skedar i. Jag samlar inte bara prylar utan även reseminnen och nu kan jag lägga en hel hög igen till mina samlingar av dessa. Jag kommer att resa till London på egen hand igen, det känner jag. Men jag kommer aldrig ge mig ner i tunnelbanorna på egen hand, det vet jag bestämt! Dagarna gick alldeles för fort och på måndagsmorgonen var det dags för returen. Tacksamt klev jag in i Taxin som var beställd och Teres "privatchaufför" tog mig säkert ut till Stanstead igen. Men NEJ...han ville inte ha betalt, men det fick han!!