Skäggiga Damen och andra udda Londontyper

Ska man bo i London är det ingen ide att vara äckelmagad. När jag var nyinflyttad kräktes jag nästan så fort vi gick utanför dörren, vilket faktiskt inte alltid berodde på att jag var bakis, utan för att trottoarerna alltid är kantade av diverse snusk och skit och jag stod inte ut att konfronteras med det. Nu för tiden hoppar jag dock lättjefullt fram över pölar av kräks, väjer som en rallyförare för hundbajs och vet instinktivt vilka av de smalaste, mest illaluktande gränderna i SOHO som jag bör undvika. Jag skulle faktiskt kunna skriva en kort roman om allt jag sett på Londons trottoarer, men jag ska låta er läsare vila i okunskapens fridfulla vagga i det här fallet. Låt mig bara säga att det finns lika mycket snusk som det finns folk i den här staden.

Och så finns det galningar. Otaliga och hänsynslösa brigader av spritt språngande, rykande färska, polerade, rutinerade och totalt helvrängda människor som är beredda att kasta sig över dig så fort du sticker ut näsan. För den vanlige turisten kanske dessa människor faller utanför synfältet, men om du är en freak magnet, såsom jag är, så går det inte att undvika dem. De kan lukta sig till mig, och jag låter mig luras av dem under en bråkdel av en sekund - tillräcklig länge för att de ska hinna slå klorna i mig. De kommer från ingenstans och anfaller snabbt och lätt.

Som kvinnan utanför mitt jobb för några år sedan. Hon var i 50-årsåldern och välklädd med en fin frisyr. Hon såg trevlig ut på det hela taget. Jag strosade förbi henne med barnvagnen och hon sa något åt mig och jag stannade till för att se vad hon ville. Sakta lyfte hon handen och pekade på mig, medans hon med gäll röst SKREK om och om igen:

YOU ARE A NINNY. A NINNY WITH A LALA. NINNY NINNY NINNY LALALALALALA

(En ninny är en lättlurad person. En lala... nja - det är öppet för tolkningar, men jag har mina aningar om vad galningen menade)

I lördags på markanden kom en kvinna med väldigt lockigt hår och röda glasögonbågar fram och frågade min mamma om vi sett en kvinna med lockigt hår och röda glasögon. Mamma sa nej, men kvinnan gav sig inte. HADE vi inte sett någon med jättekrulligt håt och RÖDA glasögon som sålde smycken. Det var inte förrän vi kom hem på kvällen som vi förstod att kvinnan letade efter sig själv.

Och idag var det dags igen. Jag gick med barnvagnen genom ett lugnt bostadsområde på väg till bussen. På trottoaren stod en vithårig kvinna i morgonrock och tofflor och höll ut et glas framför sig, som tiggarna på gatan ungefär. Jag kunde inte låta bli att titta på henne, eftersom jag genom det vita, halvlånga håret tyckte mig ana något väldigt annorlunda. Något som jag inte sett på en dam i 70-årsåldern förut. Förutom en iögonfallande blödande sårskorpa på hakan så hade hon - ta mig tusan - skepparkrans. Jag säger det igen: SKEPPARKRANS. För er som aldrig hört ordet förut ska jag förtydliga. En skepparkrans är ett ansat skägg som går från öra till öra, men utan mustasch. Och det hade alltså damen. Inte ett falskt lösskägg eller så, Nej, ÄKTA ansiktsbehåring snackar vi nu! Kvinnan märkte att hon fångat mitt intresse och sträckte fram glaset medan hon sa: Jag vill inte ha några pengar - jag vill bara fråga dig något. Jag frågade vad hon ville, och hon mumlade med låg röst något jag inte uppfattade. Jag bad henne tala högre, och hörde till slut:

Har du katt. Eller hund. Eller katt kanske?

Glad att kunna svara jakande på frågan sa jag att jag har katt, medans jag försökte låta bli att stirra på skepparkransen och den blödande sårskorpan.

Jo, du förstår - det är några på den här gatan som har katt. Låter du din katt gå ut?

Ja..

Jaha. Då ska jag berätta för dig att det är faktiskt FLERA STYCKEN katter som får gå ut på den här gatan. MASSOR!!!

Och där bröt jag med orden: Jag bor inte på den hör gatan. Kvinnan med skepparkransen verkade nöjd och jag skyndade därifrån.