Leaving on a Jet Plane

Jag har varit på väg till London i halva mitt liv. Som tonåring var jag punkare och spenderade mycket tid med att dagdrömma om London och alla punkare där. När jag var 16 började jag spara pengar för att resa dit med en kompis, men resan blev aldrig av. Några år senare planerade jag och min pojkvän att åka dit, men förhållandet tog slut och jag shoppade nya möbler till min första egna lägenhet för sparpengarna. År 2005, när jag var 26 år, blev den efterlängtade resan till sist av. Jag åkte med min dåvarande sambo och högstadiekärlek  - P - och det blev en resa som förändrade hela mitt liv.

London uppfyllde och överträffade varenda fantasi jag någonsin närt om staden. Jag var helt överväldigad av taxibilarna, marknaderna, affärerna, maten, lukterna, ljuden. Camden! Musikalerna! De varma nätterna! Trekantssmörgåsarna! Musiken, poliserna, bussarna, vimlet och galenskapen - Det var ren magi! Det jag älskade allra mest var nog affärerna. För första gången någonsin kunde jag gå in i nästan vilken affär som helst och plocka vad jag tyckte var snyggt och det fanns i min storlek. Glädjen var i det närmsta obeskrivbar och jag shoppade som en galning. P köpte massor av mod och skinheadkläder på Carnaby Street och coola plastväskor med tuffa motiv på i Camden. Det fanns GOD vegetarisk mat vart än vi vände oss och jag drog djupa andetag av den avgasstinna luften - jag ville bli ETT med staden. London välkomnade oss med öppna armar och jag kände mig med en gång hemma på ett sätt som jag aldrig gjort någon annanstans, till exempel i Stockholm eller Paris. London var MITT och när vi åkte hem var det med sorg i magen - när skulle jag få komma tillbaka nästa gång?

Vi landade pladask hemma i vardagen och en ny termin startade på universitetet. Jag var mer än halvvägs genom min SO-lärarutbildning och jobbade samtidigt heltid på skolan som jag haft min lärarpraktik på. Jag var omtyckt av kollegor och elever, och kände att jag nog valt rätt i livet -att bli lärare var mitt kall!

Sedan en dag i september stötte jag på Stefan som jag inte sett på ett par år. Vi hade festat lite ihop förr när vi pluggade på komvux och Stefan hade sedan flyttat nedåt Sverige för att studera filmvetenskap. Jag var ute och åkte i min röda Mini Cooper och plockade upp Steffe på vägen för att ge honom lift hem. Det visade sig att han spenderat sommaren i London hos ett par kompisar, och nu funderade på att flytta dit en sväng. Han undrade halvt på skämt om vi skulle ta och flytta dit ihop för att ha lite skoj i några månader. Jag sa att jag skulle tänka på det. Jag släppte av Stefan och körde sedan hem till mig. På ungefär två minuter bestämde jag mig - Jag gör det!! Jag gör det ta mig fan!! När jag om hem frågade jag P vad han tyckte om saken - var det OK om jag tog ett studieuppehåll och åkte till London i några månader? Han sa tvekande "Ja", och jag slängde mig på telefonen och ringde upp Steffe, som blev lite förvirrad över den snabba händelseutvecklingen.

Jag var dock helt inställd på att det här äventyret skulle bli av. Jag hade aldrig riktigt haft en chans tidigare i livet att göra en sån här grej. När jag var ung var jag alldeles för ivrig att bli vuxen och flyttade hemifrån när jag fortfarande gick på gymnasiet. Jag var tvungen att försörja mig själv och började jobba som timvikarie inom vården. Efter ett år med olika timvikariat fick jag nog - jag kunde inte fortsätta så här resten av livet. Att plugga var enda möjligheten för en väg ut.

Mina betyg var i botten och jag var tvungen att läsa om hela gymnasiet på Komvux. Jag började mina studier med tanken att läsa upp betygen så pass hjälpligt att jag i alla fall kunde komma in på någon lätt utbildning. Jag visste inte hur man studerade sig till bra resultat, dessutom var det bara snobbar och bortskämda människor som fick bra betyg och blev något här i livet. Ja - jag resonerade så! Som någon slags lobotomerad arbetarklassmartyr. Jag var duktig på att skriva och uttrycka mig, intresserad av politik och ett ess i engelska, men tanken på att "bli" något hade aldrig planterats i mig och dessutom ansåg jag att mitt värde och min intelligens inte kunde sättas på pränt med hjälp av betyg. Men sedan hände något som fick mig att omvärdera allt.

Efter första terminen på komvux hade vi betygssamtal. Min svensklärare - som var den första lärare jag någonsin respekterat - tittade mig djupt i ögonen och sa med allvarlig röst: Jaha, Terese. Om du fortsätter på det här sättet, som du gjort den här terminen, måste jag nog sätta ett MVG på dig som betyg. Jag fattade inte vad hon sa! Jag började gråta och frågade om hon inte sett fel i sina papper? Den missanpassade, osmarta och dumma tjejen som var förutbestämd att misslyckas i livet - kunde jag fa ett MVG? Där och då började en ny del av mig ta form och det där tärande, hemska missunnsamma inom mig försvann. Efter tre år av stenhårda studier gick jag ut med 17 MVG i bland annat i Historia, Engelska, Samhällskunskap och Svenska. Helt plötsligt öppnades dörrar till en annan sorts framtid och jag kände för första gången i mitt liv att jag hade något att erbjuda världen. Jag ville tillbaka till skolan och motivera ungar som varit som jag och kände sig som hopplösa losers. Jag bodde kvar med P hemma på bruksorten och pendlade till universitetstaden. P hade fast jobb och vi hade råd med bil och att resa lite då och hade ett ganska bra liv. Men något kliade inom mig och jag förstod inte vad det var.

Jag vet nu hur oändligt liten min värld var då. Jag var småstaden personifierad och ändå inte; den förtärde mig dag för dag. Jag var missanpassad, rastlös, lättretad och till råga på allt väldigt trångsynt. Jag klättrade ofta på väggarna och var aldrig nöjd med någonting, Min absoluta mardröm var tanken på radhus och barn, men ändå visste jag att det var vad som väntade i livet. Jag visste inte hur man drömde - jag visste faktiskt nästan ingenting. Jag var 26 år och trodde att mitt liv var utstakat - jag skulle bara ta ett kort avbrott från verkligheten.

Den 30 januari gav vi oss av, jag och Stefan. Jag hade 35 000 på fickan, en halvfull resväska med en kudde, ett par jeans, en thirt och en vinterkappa med mig. Vad som väntade hade jag ingen aning om men jag var inte rädd!

So kiss me and smile for me

Tell me that you'll wait for me

Hold me like you'll never let me go

'Cause I'm leavin' on a jet plane

Don't know when I'll be back again

Oh babe, I hate to go