söndag 17 augusti 2014

Den bisarraste dagen i mitt liv


Ni vet hur det är. Det ar söndag. Någon (Peter) går ut och köper den stora morgontidningen med tillhörande bilagor. Glupskt väljer man den bästa bilagan och Peter - besegrad och snuvad på konfekten - får nöja sig med ekonomidelen. Bläddra bläddra. Hittar en hotellguide - kul - jag älskar att bo på hotell. Bläddra Bläddra. Ett nyöppnat hotell i östra London... Bladdr... SKRIKER RAKT UT!!! VAFALLS??? Gnuggar ögonen. Fattar inte vad jag tittar på och måste fråga Peter om jag verkligen ser rätt - är det där JAG??? Betty-Lou's Bakery? I ett hotell? Jag fattar ingenting!


Börjar googla frenetiskt. Hittar hotellet - Qbic Hotel - och ser mig själv på sida efter sida. Googlar bilder från besökare på hotellet. Det verkar som bilden med mig och mitt cupcakestånd sitter uppklistrad i fler än ett rum. Fler än två rum.. Vad är det har?? Och se där - En close up på bara mig, och två hotellgäster som hoppar i sängen. (Bild lånad från bloggen johndalton)


Den första känslan som infinner sig är upprymdhet. Så smickrande! Eller? Efter några minuter börjar en annan känsla ta form. Jag börjar känna mig irriterad och snart nog - förbannad. Kan man göra såhär? Ni som följer bloggen minns kanske en post där jag skrev om hur det är att bli fotograferad hela tiden när jag är Betty-Lou, och det här ar uppenbarligen baksidan av att bli fotograferad av främlingar dagarna i ända. Vi skriver ihop ett mejl och skickar till hotellets huvudkontor. På bara några timmar får jag ett svar från hotellets VD i Holland - han vill träffas.


VD-mannen skriver i mejlet att han har anlitat en konstnär som fotograferat livet i Spitalfields där hotellet byggts. Bilderna har han sedan sålt till hotellet. Fotografen har enligt utsago bett mig om lov OCH berättat vad bilderna skulle användas till, vilket uppenbarligen är ren och skär lögn. Ingen har presenterat sig och sagt "Jag vill ta en bild av dig och din konstnärliga verksamhet och sedan förstora upp den för att pryda ett gäng hotellrum". Inte på något satt har någon "konstnär" fått mitt tillstånd att göra så här.


Jag köper en dyr svart businessklänning. Diskuterar förhandlingstekniker med Peter. Min chef talar med advokaterna på sitt jobb som säger att så har får det inte gå till och att jag kan förvänta mig någon slags ekonomisk ersättning. På marknaden har det börjat dyka upp kunder som frågar om det är jag på väggen i deras hotellrum. Två månader går och det är dags för mötet. VD:n tar emot oss i hotellets frukostrum och har en inställning som verkar ganska blasé. Han frågar vad jag vill få ut av det hela, men jag vill höra från honom vad han tycker ar skälig ersättning. Han säger till slut att hotellet kan tanka sig att kompensera mig med summan det skulle kosta att byta ut bilden i alla rummen - ungefär vad jag hade väntat mig. Han säger att han tror att bilden sitter uppe i tio rum - att han inte har räknat. Men det har vi! Hotellet har 150 rum och fem olika teman. Vi tror att bilden sitter uppe i iaf minst 25 rum. VD:n säger att han ska höra av sig när han räknat rummen och kommit fram till en summa som kan anses skälig. Jag sager OK, och ber att få titta på bilden av mig. Vi släpps in på ett rum. Det hela blir liksom riktigt och jag känner mig, situationen till trots, stolt. Det här är mitt verk. Jag har skapat det på bilden. Inte tagit efter någon annan, inte kompromissat och böjt mig efter vad någon annan vill. Det där på bilden är mitt!


Där sitter jag.. På väggen i ett coolt nyöppnat hotell i en av världens största och mest välbesökta städer. Som en jävla moviestar. Tre gånger större an mitt riktiga jag. Det känns speciellt. Jag - den självföraktande och mobbade tjockisen som under många år tyckte att mobbarna hade rätt. Jag som hela mitt liv trott att alla som tittade på mig gjorde det med förakt. Som själv hyste det största föraktet av alla. Här sitter jag - inte nedbantad, inte nedtonad och inte redigerad - precis som jag ser ut. Som jag ser ut! Som jag är! (Om än utnyttjad av det onda hotellimperiet) Under tiden i rummet förlåter jag hotellet. Om inte den gräsliga VD:n stod där skulle jag nog gråta.


Fast när vi går därifrån är det business igen. VD:n ska höra av sig. Han säger att han gärna vill att jag kommer och har workshops i cupcakebakning med hotellets gäster - betalt såklart. Han lovar även att hotellet ska sätta upp små skyltar i rummen med information om Betty-Lou's Bakery och vart man kan hitta mig. Sedan hor jag inget på två veckor. Vi återupptar brevväxlingen med VD:n. Min bild finns i 26 rum! VD:n kommer med skambud efter skambud som jag inte godtar, och till slut ett sista skambud. Om jag inte godtar det så tar hotellet ned bilderna och då kan jag glömma några pengar alls Jag skulle kunna koppla in en advokat men orkar inte och har inte råd. Jag accepterar. Fem månader senare har jag fortfarande inte hört ett ord om några workshops eller små skyltar på rummen. Pengarna som jag fick räckte till en tredjedel av totalsumman för renoveringen i köket och badrummet. Och en ny skylt till bageriet. Upplevelsen i sig: Obetalbar!

9 kommentarer:

  1. Vilken helt ooootrolig historia! Superhäftig och lite märklig på samma gång. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Susanne. Visst ar det en lustig historia. Av alla anekdoter och historier jag samlat pa mig under aren ar det har nog en av mina top three :) Kul att du lamnade en kommentar - pa sa satt hittade jag ju till din fina blogg ;) XXX

      Radera
  2. Vilken rolig grej:-D! Du fick kanske inte så mycket betalt som du hade önskat...men vadå? Det är ju rätt så jädra coolt att vara på tapeten i 25 rum på ett fint hotell. Dessutom är det ju ganska bra reklam för Betty Lou;-).
    Kram Camilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltsa - jag haller med till viss del. Men det ar ju ingen reklam alls for mig eftersom namnet pa mitt foretag inte syns pa bilden, och det finns inga referenser till vem jag ar overhuvudtaget, sa darfor tjanar ju inte jag nagonting pa det har i langa loppet. Nagon som var lite mer "privat" an vad jag ar skulle sakert freaka ur totalt om de visste att de overvakade hotellsangarna dar folk haller pa med gud vet vad ;) Kram

      Radera
    2. Du ska leta rätt på den ansvarige fotografen och ställa vederbörande mot väggen. Han får inte sälja bilder på folk i kommersiella syften utan ett kontrakt med med den avbildade.
      //Mvh En fotograf :)

      Radera
    3. Hej Fotograf. Jag fick sa manga olika rad under tiden da allt detta skedde, och de rad som kom fran Sverige sa samma sak som du. Efter att ha pratat med konstnarer och fotografer i England bestamde jag mig dock for att inte ta det hela vidare. De var eniga i att England, till skillnad fran Sverige, har valdigt luddiga lagar nar det kommer till liknande fragor, och att jag gjorde bast i att ta pengarna och vara nojd med det. Undrar sa har i efterhand om jag kanske borde ha tagit kontakt med fotografen anda? MVH Terese

      Radera
  3. Alltså herrelooord vilken historia! Fick du någonsin veta vem "konstnären" var? Hen borde få ett surt mejl. Men åh så rörd jag blir av berättelsen om hur du mötte dig själv på väggen, en sådan upplevelse får en ju inte ofta och då kom det ju något gott ur spektaklet... förutom cashen alltså!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag fick reda pa vem konstnaren var. Jag skulle ha kontaktat honom, men lagarna vad galler publicering av bilder pa folk ar mycket luddigare i England an i Sverige, och efter att ha talat med folk inom foto-branchen bestamde jag mig for att lata det vara. Cashen var bra, men upplevelsen i sig var som du sa val tolkat det otroligt speciell. Forsoker att inte anvanda uttrycket "mota sig sjalv" har, men det stammer ju in otroligt val pa situationen.

      Radera
  4. Men shit vilken grej, förstår att det var blandade känslor :P

    SvaraRadera