lördag 11 oktober 2014

Bakom Kulisserna

Att inte kunna vara mig själv är nog något av det värsta jag kan tänka mig, och när jag började blogga var jag rädd för att måla in mig i ett hörn av oärlighet, där jag låtsas vara den jag vill vara - inte den jag är. Jag var rädd att kanske uppfattas som lite falsk och tillgjord, lite som någon av de där stora (vintage)bloggarna som vill få oss att tro att deras liv framlevs i ett pastellfärgat skimmer, där champagnen flödar dagarna i ända och där delikata måltider ständigt inmundigas på svindyra restauranger. Innan läggdags sitter de framför brasan i hemmets lugna vrå på en ekologisk handvävd ullmatta med den perfekta uppfinningsrike pojkvännen, tillsammans blickande in i oöndligheten. De verkar ha ett liv där vännerna måste ta kölappar för att umgås, och när de väl får det är de beredda att överösa bloggaren med presenter och härligheter. Man semestrar i vackra boutiqehotell på Gotland och retrohotell på Hawaii och spenderar all sin värdefulla fritid på glamourösa...bla bla bla bla bla! Jag har slutat läsa de där bloggarna eftersom de får mig att känna såhär:


Jag borde inte ha oroat mig. För det första ser mitt liv inte ut på det sättet, även om jag har medlen för att kunna framställa det så om jag ville. För det andra skulle jag aldrig kunna vara så oärlig mot mig själv - något som är både en styrka och brist i min personlighet. En dag skrev Hanna till mig (Hanna vars blogg jag följt under flera år och vars skrivande jag beundrar mycket) att hon gillade sättet jag skriver på och att jag lyfter fram även det som är mindre bra i mitt liv och att jag inte låtsas som om jag är nöjd med precis allting - hennes rader betydde mycket för mig. Efter att Hanna skrev har jag fått flera mail från läsare där de skriver att de gillar sättet jag uttrycker mig på, och då sväller mitt hjärta av stolthet. Att få höra att jag verkar ärlig i mitt skrivande och att jag skriver på ett sätt som är lätt att ta till sig är nog en av de finaste komplimanger jag fått.

Och för att fortsätta på temat ärlighet kan jag berätta att denna vecka dominerats av avlopp. Vårt viktorianska avloppsystem gav upp någon gång i våras, och stanken har under sommaren har varit intensiv, minst sagt. Efter att ha haft tankbilen på besök två gånger i veckan sedan dess, fast utan resultat, har nu vattenstyrelsen beslutat att gräva upp de gamla rören, som olyckligtvis nog ligger i vår trädgård. Så här har det sett ut hela veckan:


Monty har varit tvungen att vara inlåst så han inte går och trillar ned i det stora hålet som utgör resterna av vårt rekreationsområde. Ett gäng irlandska ynglingar i 20-årsåldern har i fyra dagar sprungit genom vårt kök med säckar av tung lera och gamla keramikrör och när jag tittade ut häromdagen för att se hur utgrävningarna fortskred var det med skräckblandad förtjusning som jag fick se vad som exkaverats ur marken; En motorcykelstövel, vita persienner, blomkrukor, pet-flaskor och strumpbyxor. De tidigare ägarna till huset måste ha varit riktiga grisar, som bökat ned allt det där i myllan. Det värsta är att jag misstänker att de irländska ynglingarna grävt tillbaka allt ned i jorden igen. Jag försökte konfrontera dem med mina farhågor, men svaren jag fick var på irländsk rotvälska och jag fann det enklast att låta saker och ting vara som de var. Nu har de i alla fall gett sig av för helgen, och jag kan ge mig ut för lite välbehövlig shopping. Jag måste köpa jobbkläder och strumpbyxor, och kanske en ny klänning att gå ut i ikväll, då jag ska träffa min kompis Karin på min favoritpub i Camden. 

5 kommentarer:

  1. Jag gillar med sättet du skriver på. Jag läser inte heller den typ av bloggar längre, yta får mig att må illa. Dessutom tycker jag det är trist att aldrig någonsin få någon respons och det får man sällan i de bloggarna. Ha en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack - det blir jag glad av att höra. Jag kan ju iof förstå att man som stor bloggare inte orkar svara på kommentarer från 305 olika människor, men lite då och då skulle väl inte skada, för att hålla en god realtion med sina läsare. men vad vet jag. Glad är jag iaf för att du ofta kommenterar - det känns mer värt att skriva då! X

      Radera
  2. Vilken tur att jag var på besök förra helgen, annars hade vi inte kunnat sitta ute & njuta de ljumma kvällarna !

    SvaraRadera
  3. Konstigt det där med vad man kan hitta när man väl börjar gräva. Vårt hus är byggt på vad som delvis måste varit en "minisoptipp" från den tiden man inte brydde sig så mycket och bara kastade ut skräpet så de inte syntes i vegetationen. Rostigt avlöppsrör, sopsäck med innehåll, gammal stickad tröja, glasbitar och så massor av små plastkorgar att driva upp blommor i har vi hittat (hittills) när vi har anlagt gräsmatta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är precis samma härute. Vi har mycket krossat porslin i vår jord oxå, vilket jag alltid trott berodde på att de som bott här tidigare har velat luckra upp jorden för att göra den mer odlingsbar. Nu är jag inte så säker längre - misstänker att de var helt enkelt för lata för att åka till tippen...

      Radera