söndag 9 november 2014

Följetong, del 2 - Everybody Loves a Landlord

Du kan läsa den första delen i hur jag hamnade i London här. Fortsättingen följer nedan.

Flyget landade på Stansted på förmiddagen. Vi tog bussen in till city och letade rätt på vårt hostel i Bayswater. Vi hade bestämt att bo på vandrarhem för att hålla kostnaderna nere, om det skulle ta tid att hitta ett riktigt boende. Så fort vi klev in på vårt rum ångrade vi den strategin - rummet var vidrigt! På väggarna satt något som såg ut som bajs utsmetat, det var smutsigt och fuktigt och sängarna var inte mer än 60 centimeter breda och så korta att Stefans fötter stack ut långt över kanten. Det var kallt och dragigt och vi frågade varandra vad fan vi gett oss in på? Vi gick ut och åt en billig middag på en indisk restaurang och gick sedan hem för att sova. Jag ringde till P innan vi gick och la oss, och grät en skvätt i telefonen av hemlängtan och vemod. Att jag reagerade sådär överraskade mig, då jag såg mig som en tuff, världsvan och självsäker person. Det var precis tvärtemot vad jag verkligen var, såklart. Jag visste inte mycket om livet alls, men London - hänsynslösa London - stod redo att lära mig mer än vad jag behövde veta.

Nästa morgon skulle vi åka och titta på ett rum i en lägenhet som jag letat rätt på åt oss hemma från Sverige. Lägenheten låg i Stepney Green i östra London. Jag tyckte att namnet lät fantastiskt exotiskt och trodde naivt nog att det skulle vara "grönt" där, som namnet antydde. Jag kunde inte haft mer fel! Utanför tunnelbanan gick en stor genomfartsled och avgaserna låg täta över det nedgågna och gråa området. Huset vi skulle till låg på en smutsig sidogata och hade heltäckningsmatta i alla rummen, även i köket. Lägenheten beboddes av två svenska tjejer och två italienska killar och de hade i förhand sagt att rummet var vårt om vi ville ha det. Den ena killen hetten Vincenso och jag och Stefan pratar ännu idag om honom och hans fula italienska glasögon. Han bettede sig divigt och odrägligt mot oss nykomna lantisar, och hade dessutom gjort det osmakliga valet att vara hög som ett hus när han tog emot oss, klockan tolv en söndageftermiddag. Jag och Stefan var båda ganska nervösa, och gjorde nog inget vidare första intryck , eftersom Vincenso fick oss att känna oss väldigt osäkra. Efter att vi lämnat huset fick vi ett SMS, att husets inneboende bestämt att "inte hyra ut rummet, after all". Vi åkte till ett internetcafé som låg i närheten av vårt hostel och började leta efter någon annan stans att bo. Vi hittade en annons om ett rum i Finsbury Park i norra London. Stefan kände till området eftersom han hade ett par kompisar som bodde där, och vi ringde och bestämde träff med hyresvärden. En timme senare var vi på väg med tunnelbanan, och några stationer innan Finsbury Park klev det på en gammal svart man med en gitarr på tåget. Han satte sig ned framför oss, tog sin gitarr och började sjunga blueslåtar för oss. Vi log och tittade på varandra i samförstånd - "Det är precis av den här anledningen vi vet att vi gör rätt", tror jag att vi båda tänkte. Det visade sig dock att gubben ville ha pengar när han spelat klart. Jag blev lite besviken, eftersom jag trodde att han spelat för oss av sitt hjärtas glädje. Ingenting är gratis i London!

Utanför tunnelbanan träffade vi Dean, som skulle visa oss lägenheten. Han var stor som en hulk, lång och blek med mörkt hår och mörka ögon,  och med en för oss okänd brytning. När han tog med oss till sin bil för att köra oss till lägenheten satt vi båda två på helspänn - jag försökte organisera min nyckelknippa som ett knogjärn och Stefan satt beredd med handen på dörrhandtaget om vi skulle behöva fly. Vi behövde inte ha oroat oss. Dean visade oss lägenheten, som förvisso var liten, extremt ful och grå, men ledig att flytta in i redan nästa dag. Vi fick veta att det för tillfället bodde två  tjejer där, en från Slovakien och en från Spanien. Vi pratade sinsemellan, och skrev sedan på kontraktet. 120 pund i veckan för det största rummet i lägenheten. En enkelsäng och en garderob var ingick, samt gemensamt kök med tillhörande mögel i taket. I anslutning till köket låg en liten balkong där vattnet från tvättmaskinen rann ut genom ett hål i väggen. I priset ingick även en gemensam dusch där man fick sitta ned och duscha eftersom duschslangen var så kort och vattentrycket för lågt. Det var en hemsk lägenhet, i alla fall om man jämför med Svensk standard, men det var varm och man kan ju alltid städa, resonerade jag.

Vi var i London. Vi hade hittat ett ställe att bo på och vi slapp att sova fler nätter på det vidriga vandrarhemmet. Vi flyttade in tidigt nästa dag, och jag gick direkt till närmaste affär för att köpa städgrejer. Så här i efterhand är jag glad att vi fann just den lägenheten, då jag har några av mitt livs bästa och lyckliga minnen därifrån.

Welcome, M'sieur
Sit yourself down
And meet the best
Innkeeper in town.
As for the rest
All of them crooks
Rooking their guests
And cooking the books.
Seldom do you see
Honest men like me
A gent of good intent
Who's content to be.

Master of the house
Doling out the charm
Ready with a handshake
And an open palm
Tells a saucy tale
Makes a little stir
Customers appreciate a bon-viveur
Glad to do a friend a favour
Doesn't cost me to be nice
But nothing gets you nothing
Everything has got a little price!


Utdrag från Les Miserables - Master of the House 

4 kommentarer:

  1. Väntar på fortsättning, det är så kul läsning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Pia :) Fortsättning kommer om några veckor! X

      Radera
  2. Du är en grym berättare!! Spännande :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack - jag blir glad när du säger så :)

      Radera