Mitt liv med Sound of Music

Som så många andra har jag ett livslångt kärleksförhållande till filmen Sound of Music. Jag vet - cheesy är bara förnamnet, men det är fan omöjligt att inte älska den - den har ju allt! Första gången jag såg den var jag nio år tror jag, då SVT visade den på nyårsdagen. Jag tittade ihop med mamma, som berättade att hon älskade den när hon var liten. Först var jag lite skeptisk men när nunnorna började sjunga "How do you solve a problem like Maria" (dvs fem minuter in i filmen) var jag helt såld! Alla sångerna var så bra, kaptenen var så sträng och när Lisl och Kurt dansade i paviljongen sjöng mitt unga hjärta. Mamma säger även att jag skrattade så jag tjöt när Maria och barnen sjöng "The Lonely Goatherd", men det minns jag faktiskt inte. När filmen var slut plockade mamma fram sitt trumfkort: LP-skivan med alla sångerna. Jag var tvungen att vara rädd om den - hon hade haft den sedan hon var liten. Lyckan jag kände var euforisk - nu kunde jag lyssna på sångerna hur mycket jag ville, och det gjorde jag såklart också. Skivan har jag kvar än idag och även om jag kan lyssna på den på spotify så gillar jag att plocka fram den riktiga varan när jag bakar och spela den på högsta volym på grammofonspelaren.

Åren har gått men filmen har för mig samma dragkraft idag som första gången jag såg den. Ibland presenterar sig lite extra speciella tillfällen då man får djupdyka i sin SoM-dyrkan. Som den gången då jag tog med mamma på "Sing Along Sound of Music" på Prince Charles Cinema här i London. Folk kom utklädda som Maria och Kapten, till nunnor, österikare i lederhosen och som bruna papperspaket med snören(!). Innan showen startade fick alla en påse med attiraljer som skulle användas under filmens gång - bitar av gardintyg att vifta med, små eidelweiss, en party popper att skjuta av när Maria och Kapten gifter sig. Showen leddes av en drag queen som gav oss intruktioner innan filmen startade. Varje gång det visades en scen med barnen skulle publiken säga "Aaaawww", när Maria kom i på duken skulle vi alla fanatiskt skrika "MARIA" och göra vågen och när nazisertna syntes i bild skulle vi bua, osv.  Filmen satte igång och folk skrek som tokiga. Jag och mamma satt längst fram och var helt hesa vid halvlek. Det var en av mitt livs bästa kvällar!

En annan minnsevärd men lite sorgligare kväll var för sex år sedan när Nadia överaskade mig och tog med mig ut för att se musikalen på teatern. Hon avskyr Sound of music men det var hennes avskedspresent till mig. Två dagar senare flyttade hon tillbaka till Australien. Vi försöker ses en gång om året men livet i London har aldrig blivit sig likt efter att Nadia for. Här står hon på trappen till teatern och röker. Mitt freak!

In English: One memorable and at the same time sad night was six years ago when Nadia surprised me to take me out to see the musical on stage. She hates Sound of Music but it was her goodbye present for me. A couple of days later she moved back to Australia. We do meet once a year but life in London has never been the same since she left. Here she is, smoking on the stairs of the theatre. My Freak!

Sedan dess har det stått still på Sound of Music-fronten. Fram tills nu! I julas hade mamma köpt biljetter till en svensk uppsättning av musikalen på Östgötateatern i Norrköping som fått mycket bra recensioner av lokalpressen. Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss - hur skulle SoM på svenska fungera? Mer än bra visade det sig. Uppsättningen var helt fantastiskt bra och jag grät av lycka vid mer än ett tillfälle. Scenografin var smart, sångerna var fantastiska och skådisarna utmärkta. Vi gick därifrån helt yra av glädje och jag har sedan dess nynnat på låten "How can love survive" som sjungs av baronessan och Max. Sången finns med i orginaluppsättningen av musikalen men inte i filmen eftersom manusförfattarna var rädda för att publiken skulle fatta empati för baronessan om hon fick sjunga den.

Under de 27 år som gått sedan jag såg filmen har jag hunnit göra en del research. Musikalen bygger som du kanske vet på verkliga händelser - om än inte lika välpolerade och tillrättalagda som i filmen. Till exempel hade den riktiga Maria Von Trapp sjuhelvetes humör - något som inte riktigt framgår av Julie Andrews tolkning. Familjen flydde inte över alperna utan med tåg till Italien, barnen var inte alltid så glada i att sjunga och baronessan var typ nazist. Finns det verkligen något mer kvar att upptäcka? Vad vore nästa naturliga steg i dyrkan? Jo, det ska jag berätta! I vår går min och mammas gemensamma dröm i uppfyllelse då vi åker till Salzburg i Österrike, där den riktigta berättelsen utspelade sig och filmen spelades in. Vi ska bo på ett av Salzburgs bästa femstjärniga hotell, där Julie och de andra skådespelarna bodde på 60-talet. Vi ska åka linbana upp i alperna och virvlande runt på ängarna sjunga "The hills are alive, with the sound of music..." och vi ska åka på en guidad cykeltur runt Salzburg för att titta på miljöerna där filmen spelades in. Förhoppningsvis bjuder staden på lite härlig vintageshopping, bra väder och fin mat. Det ska bli en helg att minnas resten av livet. Tack mamma för att du visade mig filmen- mitt liv hade inte varit detsamma utan den!