Min dyraste, mest avskydda ägodel

Jag har alltid haft ett stort behov av att synas och göra mig hörd, men sedan jag började få uppmärksamhet som Betty-Lou på marknaden har behovet nästa försvunnit helt och jag tar inte så hårt på min image längre. Jag älskar att klä och sminka mig snyggt, men nu för tiden gör jag det för min egen skull. Dessutom - att bo i London med 8 miljoner andra högljudda människor som gör allt för att synas sätter ens ego i perspektiv. Nu för tiden känner jag mig varken bättre eller sämre än någon annan och jag har slutat skrika efter uppmärksamhet - det finns inget behöv att göra det i en stad som tuggar upp dig och spottar ut dig närhelst den känner för det. Men - när jag var yngre var det viktigt att få andras uppskattning - och på slutet av 90-talet piercade jag hela ansiktet och började tatuerade mig för glatta livet. Min kompis Bella sa en gång "Det är tur att vi inte hade mer pengar på den tiden för då skulle vi ha varit totalt fullklottrade av hemska tatueringar" och hon har helt rätt. Jag fantiserade ofta om att tatuera olika sorters streckkoder, tribalmönster och blomrankor på vaderna. Mest av allt ville jag ha en "From Dusk till Dawn"-tatuering som var otroligt populärt på den tiden. Thank GOD att jag aldrig gjorde slag i saken. Vet du inte vad för tatuering jag menar? Så här såg den ut, på mr George Clooney:

Jag önskar att jag kunde säga att jag tog mitt förstånd till fånga och att mina armar förblev bläckfria. Jag önskar att jag lyssnat på mamma. Jag önskar att jag inte var så himla osäker och fattat att jag inte imponerade på killarna genom att skaffa stora manhaftiga tatueringar på min unga hud. Men nä - när jag precis fyllt 21 sprang jag så fort jag kunde till en klåpare till tatuerare som precis slagit upp en liten "studio" i en gammal tom butikslokal nere vid simhallen i byn. Han karvade med okonstnärlig hand in ett gäng stjärnor (jag hade med en bild på en tjej som hade så himla fina stjärnor på sin arm) som såg ut som skit. Nålen han använde var utsliten och den rev sönder min hud, som tog flera år att läka. Jag har hittils spenderat mer än 10 000 kronor på olika laserbehandlingar för att ta bort monstrumet, men resultatet låter vänta på sig och även om färgen har falnat så verkar tatueringen sitta som berget. Huden är så pass ärrad att även om bläcket försviner så kommer stjärnorna alltid att synas som en upphöjning. Här får ni se före och efter-bilder:

Eftersom laserbehandlingen är så dyr och eftersom huden ändå aldrig kommer att se snyggt ut igen, så jag har bestämt att tatuera över stjärnorna med nya motiv, vilket blir ett framtida projekt. Motivet måste förbli mörkt för att täcka bläcket, och jag tänker göra något som jag kan stå för och som jag vet att jag kommer gilla livet ut. MEN - min andra arm är fortfarande nästan helt ren från tattoos (förutom en fin ros på armbågen, och där finns det utrymmen för ljusa och gulliga tatueringar - precis sådana som Mimsy på Trailer Trash Tattoo i Brisbane i Australien gör, Har du inte hört talas om henne? Hon och hennes team huserar i en rosa husvagn och skapar de mest magnifika tatueringar jag någonsin sett. Kolla här bara:

Hurra hurra hurra - om två veckor från idag så har Nadia och Jag bokat tid hos Mimsy. Den här gången kommer jag INTE ångra mig. Jag är gammal nog att veta vad jag vill ha och det ska bli så himla spännande att få se resultatet. Vågar ni gissa på vad det blir för något?