Säljarna på Old Spitalfields Market, del 2

Igår var det marknadsdag igen, den här gången med Pop Up Vintage Fairs som organiserar marknader över hela London. Det var en rktig toppendag där jag träffade massor av glada människor och försäljningen gick strålande, mycket tack vare att Maxine som driver Pop Up Vintage Fairs hade promotat mig på sin hemsida. Hon meddelade även igår att hon ska skriva om mig i Vintage Living Magazine - en snygg tidning med läsare över hela världen. Vilken Lycka!! En av mina härliga kunder tog den här bilden på mig igår, och när jag kom hem hade han mailat mig för en stor cupcakeorder till sin pojkväns födelsedag. En riktig toppendag, som sagt!

En annan av höjdpunkterna igår var att konstnärinnan bakom Fairground Fables hade ett stånd på marknaden. Jag har sett många bilder på hennes grejer, men aldrig sett dem på riktigt. Jag blev helt nipprig och ville köpa hela klabbet. Fairground Fables är en dream-come-true för alla oss som är tokiga i filmen Freaks och upp över öronen exalterade av den senaste installationen av American Horror Story. Fairground Fables har tagit tillvara estetiken och känslan från cirkusens och framförallt sideshowens "glansdagar" och kanaliserat dem i fantastiska lampkreationer värdiga en David Lynch-film. Kolla bara på dessa:

Jag kan ju förstå att det här inte är allas cup of tea, men mitt hjärta slog volter i bröstet vid åsynen av dessa plåtmonstrum, som är förvånansvärt stora. Gamla plåtburkar och delar från dockor kombinerade med färgglada "cirkuslampor" lyser de upp vilken tråkig dag som helst. Jag ska beställa minst fem stycken att placera ut runt huset!

För dig som inte har plats i resväskan eller lägenheten för en docklampa (de största var över en meter höga) fanns det mindre installationer att lägga vantarna på. Jag gillade speciellt den här lampmodulen som var tillverkad av en gammal låda och små cirkusfigurer i porslin. Jag funderar på att beställa en med pudlar i, men jag kan inte bestämma mig riktigt - kanske blir det en av varje? Nästa gång som det är antikmässa i Alexandra Palace (som jag skrivit om tidigare här) kommer Fairground Fables vara på plats, och jag kommer stå först i kön med pengarna i högsta hugg. Vilken grej alltså!!

Suck and Chew

När jag och mamma var på Colombia Road förra helgen var jag tvungen att visa henne den underbara godisaffären Suck and Chew som är till bredden fylld av nostalgigodis förpackat i gamla plåtaskar från 50 och 60-talet. Att man blir som barn på nytt när man stiger över tröskeln på den här affären tror jag att ni kan förstå - själv skulle jag kunna flytta in här och leva resten av livet, tror jag!

Både mamma och jag är ju burksamlare, även om mammas samling överskuggar min fjuttiga ganska rejält - kvinnan har över 500 fina burkar placerade runt om i hemmet. Jag älskar den här sortens äkta plåtburkar, gamla så kallade Toffee Tins, som på tiden då de var nya innehöll kola. De gulligaste burkarna är oftast ganska små, medan de större burkarna har lite mer vuxna motiv på, som till exempel Drottningen, Prins Philip eller Winston Churchill. Dessa mer respektingivadne burkar brukade innehålla kex och kakor, och kallas således biscuit tins  Jag har själv en liten samling toffee och biscuit tins hemma och om ni tittar noga känner ni nog igen några av "mina" burkar i affären. Jag köper nästan alltid mina på ebay, men på senare år har de blivit så populära att priserna gått upp ganska dramatiskt och det är nu ett par år sedan jag fick tag på en burk till ett humant pris. Burkarna i affären är fyllda med kola och kostar 20 pund, vilket inte är så värst mycket mer än vad en burk utan kola kostar på ebay. Jag blev alldeles nipprig av alla fina burkar, och köpte nästan den med flickan i röd mössa och hunden på, men sansade mig i sista ögonblicket.

Suck and Chew ligger på 130 Colombia Road och är tro det eller ej endast öppen en dag i veckan - på söndagar i samband med blomstermarknaden utanför. Skulle du ha missat det så har tidigare skrivit om marknaden på Colombia Road i två delar, här och här. Hoppas du hittar hit någon dag, för det är verkligen en av mina absoluta små Londonpärlor!

Hello Goodbye!

Jag blev för ett tag sedan kontaktad av den supertrevliga Agnes Stenlund som bloggar för resesajten Expedia, som ville att jag skulle vara med på en intervju som handlade om mig själv och  mitt liv i London, och jag tackade gladeligen ja. Agnes gjorde ett topenjobb och intervjun publicerades idag. Klicka på texten här under för att komma till intervjun.

Kanske har du sprungit in i henne på en marknad, kanske har du läst hennes blogg eller kanske så har du helt och hållet missat det briljanta fenomenet Betty-Lou. En sak är i alla fall säker, denna cupcakebakande 50-talsdröm är en inspirationskälla för många, inte minst de som följer hennes vintagekantade vardag, via bloggen Betty-Lou’s Bakery. Bakom det blommiga förklädet och de lagda lockarna hittar vi den förtjusande Terese Eriksson, som jag fick nöjet att byta några ord med.

Detta är hennes historia.

Jag kommer definitivt att samarbeta mer med Agnes och Expedia i framtiden, vilket ska bli mig ett kärt nöje. Några som jag INTE kommer arbeta med igen är resfeber.se. Som ni kanske minns publicerade de för några dagar sedan ett reportage jag skrivit om att vintagefynda i London. Artikeln tog mig tre arbetsdagar att fota, redigera och skriva, och det enda jag belönades med var en otydlig länk til bloggen i slutet av artikeln. När resfeber kontaktade mig sa de att de som tack för att jag bloggade för dem skulle lyfta mig som bloggare i deras nyhetsbrev och på sin facebooksida, som har många tusen gillare, och jag tyckte att det lät som en bra ide. Det visade sig att de inte hade något som helst intresse av att skriva ett ord om vem jag är och vad jag sysslar med, och anledningen till detta är tydligen att de "har som policy att inte promota företag". Jag kan för mitt liv inte förstå logiken i deras handlingssätt - jag skriver bra och seriöst om ett ämne jag kan helt gratis åt dem - borde det inte värdesätta det? Tack och ajöss Resfeber!  

Off to London

Min mamma gästbloggar om sitt besök i London förra veckan. Hon följde med med mig på jobbet och marknaden och jag tog henne såklart med till mina bästa ställen i staden. Bloggposten blev ett lite annorlunda perspektiv på hur min vardag ser ut. Håll till godo, och stort tack till dig, kära mamma!

Att resa är roligt, det tycker väl nästan alla? Jag har rest en del i mina dagar men aldrig helt utan ressällskap. Jo förresten, en gång reste jag  ensam med  tåget till mina morföräldrar som bodde i Skåne. Det är 42 år sedan och den resan gick bra!! 1976 var året då jag mötte England första gången. Jag och min man (på den tiden var vi dock bara sambos) tog med oss bilen på färjan över till UK, och med ett gammalt tält i bagaget for vi runt lite planlöst över landet. London var förstås ett måste. 1977 reste vi till USA första gången och sedan dess har vi återvänt många gånger, både med och utan våra tre barn. Sedan Teres flyttade över till England för 9 år har vi såklart gjort några turer över till henne och hälsat på. Envist har hon "tjatat" att jag ska resa över själv för att vara med när hon bakar och säljer på marknaden. Efter en hel del övertalning gav jag med mig!!! Konstigt att jag gjorde det tycker jag själv, jag som är så envis. Så här med facit i handen gick ju allt bra och jag vet inte riktigt varför jag inte vill resa själv - kanske mest för att det är praktiskt och känns mera säkert om man är två eller flera. Ryan Air tog mig i alla fall både dit och hem för dryga 700 kr.

Teres mötte upp mig vid Liverpool Street Station tillsammans med pojken som hon är nanny åt. Londonluften var behaglig och jag hade garderat mig med för varma kläder. Oktober kändes mer som Augusti hemma i Sverige. Efter kaffe och goda smörgåsar från Pret så gav vi oss iväg  till en jättefin lekpark. Gossen som bara är två år är otroligt snäll och duktig för sin ringa ålder. När vi slutligen begav oss till hans bostad så hittade han hem själv! Han visste exakt vilken väg vi skulle gå och svängde vant in på olika gator innan vi nådde hans hus. Så trevligt att träffa familjen där Teres arbetar!

Via tunnelbanan tog vi oss sedan till Wood Green där Teres och Peter bor. Skönt att vila benen lite, men bara en kort stund, för snart hördes ett fasligt ståhej utanför huset. Eftersom de gamla viktorianska husen endast har englasfönster så blir oljuden mer påtagliga. Efter en snabb titt ut genom dörren stod det klart vad detta handlade om. Ett hundratal fotbollsupportrar med lika många poliser drog fram genom gatan på väg till en match lite längre ner på vägen. Ett sådant väsen de förde - hurrarop, sång, gap och skrik. Några av dem blev släpade åt sidan av poliserna. Antgligen gastade just de extra mycket. Att fotboll kan få folk att bli helt skogstokiga!!! Allt var dock över på några minuter, men larmet ute på gatan fortsätter till långt fram på natten. 

Däremot är det väldigt tyst och lugnt på andra sidan av huset; en liten oas där man hör fåglarna och med endast sirenerna från utryckningsfordon som stör lite. Det blev i alla fall ett tidigt sänggående första kvällen - vi skulle ju upp i ottan för att baka.

 Vid 08-hugget var vi redo att sätta igång med bageriverksamheten. På med hårklutar, ut med katten fram med alla bakgrejer!

Mängder av cupcakessmet med olika smaker växte formligen fram, och lika mycket frostingsmet kändes det som. Timme efter timme gräddades det och ny smet tillverkades hela tiden. Jag fick till sist rätt bra kontakt med köksassistenten! Teres var nöjd att allt gått cirka 5 timmar snabbare med min hjälp.

Efter detta ville jag absolut att vi skulle gå bort till Primark (lågpriskedja) som ligger ett stenkast från Teres och Peters bostad. Vi provade en del kläder men handlade just ingenting. Inte ens jag - trött efter dagens ståhej kanske.

 Lördag morgon kom och det blev tid att ge oss iväg till Old Spitafields Market. Teres hade beställt en taxi till kl. 09 och den kom punktligt! Den äldre gentlemannen Ali brukar köra Teres (hon anlitar alltid honom) så han plockade vant in alla lådor och stora väskor i bagaget och sedan bar det av! Ett litet stopp gjordes för Ali ville absolut bjuda oss på ett turkiskt specialbröd. Han dök in i en liten butik och kom ut med en påse stora bröd som vi skulle ha på förmiddagen tyckte han. Så supersnäll och trevlig, han ville inte ens ta betalt för resan för att MOTHER var med som gäst!!! Nåväl - vid 10-tiden var vi på plats vid marknaden. Nu började ett smått digert jobb att få allt i ordning. Teres är ju van och jag gjorde mitt efter bästa förmåga. Snart var marknaden i full gång och vid 17-tiden hade vi sålt av med alla kakor, de sista dock till reducerat pris. Sedan skulle alla pinaler ner i väskorna igen. Ett  riktigt hårt arbete var att sedan släpa iväg allt till tunnelbanan! Vi hade sparat en påse kakor som vi skänkte till några hemlösa som vistades ute på gatan. De sken i alla fall upp och tog tacksamt emot påsen. Supertötta men nöjda blev det tidig sänggång även denna afton efter att vi beställt en hemleverans med thaimat.

 Sista dagen på mitt besök var söndag och vi åkte till blomstermarknaden på Colombia Road. Hur mycket fina, vackra och annorlunda blommor som helst. Mycket folk trängdes för detta verkar vara populärt hos Londonborna. Teres handlade ett fång med fina blommor och Peter fick äran att bära hem allt. Längs marknaden fanns också små trevliga butiker med vintagesaker.

En godisaffär sålde godiset i fina gamla burkar - jag hade kunnat flytta in direkt! Lakrits i alla de former passade mig som handsken då jag är en stor älskare av den varan. 

Efter en lunch som bestod av massor med vegetarisk mat var det dags att ta tåget ovan jord för att komma till Crews Hill. Vi hann med med en kopp kaffe på Kings Cross innan tåget gick - Pret har det bästa tror jag. 

Straxt utanför London stannade tåget och vi begav oss till Crews Hill Vintage Emporium. WOW så mycket fina saker. Allsköns blandning med varor från när och fjärran. Men tyvärr ville jag endast ha en del stora saker som blev omöjliga att ta med då jag reste med endast handbagage. Visst är jag en samlare av stora mått men ibland är jag rätt nöjd med att bara titta på allt och konstatera att jag nog inte behöver så mycket mera prylar till vårt hem. Men en liten sak fick jag med mig: En gammal mått-tratt som blev så fin att förvara mina gamla skedar i. Jag samlar inte bara prylar utan även reseminnen och nu kan jag lägga en hel hög igen till mina samlingar av dessa. Jag kommer att resa till London på egen hand igen, det känner jag. Men jag kommer aldrig ge mig ner i tunnelbanorna på egen hand, det vet jag bestämt! Dagarna gick alldeles för fort och på måndagsmorgonen var det dags för returen. Tacksamt klev jag in i Taxin som var beställd och Teres "privatchaufför" tog mig säkert ut till Stanstead igen. Men NEJ...han ville inte ha betalt, men det fick han!!

Bakom Kulisserna

Att inte kunna vara mig själv är nog något av det värsta jag kan tänka mig, och när jag började blogga var jag rädd för att måla in mig i ett hörn av oärlighet, där jag låtsas vara den jag vill vara - inte den jag är. Jag var rädd att kanske uppfattas som lite falsk och tillgjord, lite som någon av de där stora (vintage)bloggarna som vill få oss att tro att deras liv framlevs i ett pastellfärgat skimmer, där champagnen flödar dagarna i ända och där delikata måltider ständigt inmundigas på svindyra restauranger. Innan läggdags sitter de framför brasan i hemmets lugna vrå på en ekologisk handvävd ullmatta med den perfekta uppfinningsrike pojkvännen, tillsammans blickande in i oöndligheten. De verkar ha ett liv där vännerna måste ta kölappar för att umgås, och när de väl får det är de beredda att överösa bloggaren med presenter och härligheter. Man semestrar i vackra boutiqehotell på Gotland och retrohotell på Hawaii och spenderar all sin värdefulla fritid på glamourösa...bla bla bla bla bla! Jag har slutat läsa de där bloggarna eftersom de får mig att känna såhär:

Jag borde inte ha oroat mig. För det första ser mitt liv inte ut på det sättet, även om jag har medlen för att kunna framställa det så om jag ville. För det andra skulle jag aldrig kunna vara så oärlig mot mig själv - något som är både en styrka och brist i min personlighet. En dag skrev Hanna till mig (Hanna vars blogg jag följt under flera år och vars skrivande jag beundrar mycket) att hon gillade sättet jag skriver på och att jag lyfter fram även det som är mindre bra i mitt liv och att jag inte låtsas som om jag är nöjd med precis allting - hennes rader betydde mycket för mig. Efter att Hanna skrev har jag fått flera mail från läsare där de skriver att de gillar sättet jag uttrycker mig på, och då sväller mitt hjärta av stolthet. Att få höra att jag verkar ärlig i mitt skrivande och att jag skriver på ett sätt som är lätt att ta till sig är nog en av de finaste komplimanger jag fått.

Och för att fortsätta på temat ärlighet kan jag berätta att denna vecka dominerats av avlopp. Vårt viktorianska avloppsystem gav upp någon gång i våras, och stanken har under sommaren har varit intensiv, minst sagt. Efter att ha haft tankbilen på besök två gånger i veckan sedan dess, fast utan resultat, har nu vattenstyrelsen beslutat att gräva upp de gamla rören, som olyckligtvis nog ligger i vår trädgård. Så här har det sett ut hela veckan:

Monty har varit tvungen att vara inlåst så han inte går och trillar ned i det stora hålet som utgör resterna av vårt rekreationsområde. Ett gäng irlandska ynglingar i 20-årsåldern har i fyra dagar sprungit genom vårt kök med säckar av tung lera och gamla keramikrör och när jag tittade ut häromdagen för att se hur utgrävningarna fortskred var det med skräckblandad förtjusning som jag fick se vad som exkaverats ur marken; En motorcykelstövel, vita persienner, blomkrukor, pet-flaskor och strumpbyxor. De tidigare ägarna till huset måste ha varit riktiga grisar, som bökat ned allt det där i myllan. Det värsta är att jag misstänker att de irländska ynglingarna grävt tillbaka allt ned i jorden igen. Jag försökte konfrontera dem med mina farhågor, men svaren jag fick var på irländsk rotvälska och jag fann det enklast att låta saker och ting vara som de var. Nu har de i alla fall gett sig av för helgen, och jag kan ge mig ut för lite välbehövlig shopping. Jag måste köpa jobbkläder och strumpbyxor, och kanske en ny klänning att gå ut i ikväll, då jag ska träffa min kompis Karin på min favoritpub i Camden. 

Skäggiga Damen och andra udda Londontyper

Ska man bo i London är det ingen ide att vara äckelmagad. När jag var nyinflyttad kräktes jag nästan så fort vi gick utanför dörren, vilket faktiskt inte alltid berodde på att jag var bakis, utan för att trottoarerna alltid är kantade av diverse snusk och skit och jag stod inte ut att konfronteras med det. Nu för tiden hoppar jag dock lättjefullt fram över pölar av kräks, väjer som en rallyförare för hundbajs och vet instinktivt vilka av de smalaste, mest illaluktande gränderna i SOHO som jag bör undvika. Jag skulle faktiskt kunna skriva en kort roman om allt jag sett på Londons trottoarer, men jag ska låta er läsare vila i okunskapens fridfulla vagga i det här fallet. Låt mig bara säga att det finns lika mycket snusk som det finns folk i den här staden.

Och så finns det galningar. Otaliga och hänsynslösa brigader av spritt språngande, rykande färska, polerade, rutinerade och totalt helvrängda människor som är beredda att kasta sig över dig så fort du sticker ut näsan. För den vanlige turisten kanske dessa människor faller utanför synfältet, men om du är en freak magnet, såsom jag är, så går det inte att undvika dem. De kan lukta sig till mig, och jag låter mig luras av dem under en bråkdel av en sekund - tillräcklig länge för att de ska hinna slå klorna i mig. De kommer från ingenstans och anfaller snabbt och lätt.

Som kvinnan utanför mitt jobb för några år sedan. Hon var i 50-årsåldern och välklädd med en fin frisyr. Hon såg trevlig ut på det hela taget. Jag strosade förbi henne med barnvagnen och hon sa något åt mig och jag stannade till för att se vad hon ville. Sakta lyfte hon handen och pekade på mig, medans hon med gäll röst SKREK om och om igen:

YOU ARE A NINNY. A NINNY WITH A LALA. NINNY NINNY NINNY LALALALALALA

(En ninny är en lättlurad person. En lala... nja - det är öppet för tolkningar, men jag har mina aningar om vad galningen menade)

I lördags på markanden kom en kvinna med väldigt lockigt hår och röda glasögonbågar fram och frågade min mamma om vi sett en kvinna med lockigt hår och röda glasögon. Mamma sa nej, men kvinnan gav sig inte. HADE vi inte sett någon med jättekrulligt håt och RÖDA glasögon som sålde smycken. Det var inte förrän vi kom hem på kvällen som vi förstod att kvinnan letade efter sig själv.

Och idag var det dags igen. Jag gick med barnvagnen genom ett lugnt bostadsområde på väg till bussen. På trottoaren stod en vithårig kvinna i morgonrock och tofflor och höll ut et glas framför sig, som tiggarna på gatan ungefär. Jag kunde inte låta bli att titta på henne, eftersom jag genom det vita, halvlånga håret tyckte mig ana något väldigt annorlunda. Något som jag inte sett på en dam i 70-årsåldern förut. Förutom en iögonfallande blödande sårskorpa på hakan så hade hon - ta mig tusan - skepparkrans. Jag säger det igen: SKEPPARKRANS. För er som aldrig hört ordet förut ska jag förtydliga. En skepparkrans är ett ansat skägg som går från öra till öra, men utan mustasch. Och det hade alltså damen. Inte ett falskt lösskägg eller så, Nej, ÄKTA ansiktsbehåring snackar vi nu! Kvinnan märkte att hon fångat mitt intresse och sträckte fram glaset medan hon sa: Jag vill inte ha några pengar - jag vill bara fråga dig något. Jag frågade vad hon ville, och hon mumlade med låg röst något jag inte uppfattade. Jag bad henne tala högre, och hörde till slut:

Har du katt. Eller hund. Eller katt kanske?

Glad att kunna svara jakande på frågan sa jag att jag har katt, medans jag försökte låta bli att stirra på skepparkransen och den blödande sårskorpan.

Jo, du förstår - det är några på den här gatan som har katt. Låter du din katt gå ut?

Ja..

Jaha. Då ska jag berätta för dig att det är faktiskt FLERA STYCKEN katter som får gå ut på den här gatan. MASSOR!!!

Och där bröt jag med orden: Jag bor inte på den hör gatan. Kvinnan med skepparkransen verkade nöjd och jag skyndade därifrån. 

Gästblogg!

Jag är helt slutkörd efter ett par rejält hektiska månader och bloggen kommer absolut i sista hand, tyvärr. Jag har extraknäckt en del eftersom familjen jag jobbar för precis fått tvillingar, dessutom börjar det rulla in mer och mer privata cupcakes-ordrar. Jag har haft massor av marknader och bäst av allt - besök från mamma i helgen som gick. Dessutom har jag hunnit med att gästblogga för sajten resfeber.se, i ett försök att locka mer läsare till bloggen. Den första posten jag skrivit för dem tog i två arbetsdagar att producera och jag hoppas såklart att det ger utdelning för mig! Jag har flängt runt London som en tok, ibland med barnvagn och alltid med kameran i högsta hugg. Resultatet kan ni läsa här eller genom att klicka på bilden. Så varsågoda - en nybörjarguide till Vintage-London!

Lägg till bildtext