fredag 4 juli 2014

Linslusen Betty-Lou


Sa lange jag kan minnas har jag alltid velat kanna mer, smaka mer, uppleva mer - vara mer! Kanske darfor passar det mig sa bra att ha Betty-Lou - mitt alter ego - att kliva in i. Betty-Lou ar glad, snall, sjalvsaker, pratglad, flirtig och ganska lacker pa det hela taget. Hon far mycket uppmarksamhet nar hon saljer pa marknaden och folk kan inte fa nog av att fota henne. Cupcaksen far saklart ocksa massor med uppmarksamhet - jag ar frikostig med gratis smakprov och det betalar igen sig. Manga turiser vagrar att tro pa att de faktiskt ar atbara tills de far prova en bit. Pa varje markand ar det minst tio personer som fragar "Ar det tvalar?" En gang kom en programledare pa den stora shoppingkanalen QVC forbi. Han var valdigt camp och blev helt till sig over mina bakverk. En vecka senare ringde han och bad om 30 superglittriga cupcakes i starka farger som han kunde ha med i sin show pa TV.


I början av min karriär som Pinup/Cupcake-Lady blev jag enormt smickrad av all uppmärksamhet. Det tilltalade exhibitionisten i mig att sa manga människor ville ta kort pa mig och prata med mig. Jag hade hittat något som passade mig som handen i handsken och jag var nästan euforisk de forsta gångerna jag hade varit och salt pa marknaden. Nu har dock nyhetens behag lagt sig och jag blir ofta trott pa att sta och posera for hundratals foton - jag ar ju trots allt dar for att tjäna pengar. Men - The show must go on och jag fortsätter le, hur trott jag an ar. Jag säljer nämligen inte bara cupcakes, utan ett helt koncept dar Betty-Lou ar en del av upplevelsen. Det duger inte att sitta och vanta pa kunderna - jag sliter hart hela dagen med att fanga in dem genom att dela ut smakprover, le, prata, skamta och posera och jag sitter inte ned mer an i fem minuter for att ata lunch. Dagen innan marknad bakar jag i ungefär 16 timmar - det kravs sin kvinna for det jobbet kan jag lova!


Det finns tre kategorier av fotografer som jag träffar nar jag säljer pa marknaden.. Den forsta ar trevliga och glada turister som blir alldeles hanforda av intrycken som Betty-Lou's Bakery erbjuder. En visuell fest av farger, cupcakes och gullighet och sa Betty-Lou mitt i alltihopa - vilket fototillfalle. Den har kategorin frågar alltid om lov och ar glada och tacksamma over att de far ta kort. De vill gärna prata med mig och koper ofta något. Den andra kategorin ar turister med väldigt begränsad engelska och ofta ett extremt begränsat begrepp om vad som ar hyfs och god ton. De tränger sig fore mina vanliga kunder och tar kort pa kakorna och mig utan att be om lov. Beroende pa situationen later jag dem ibland hallas, ibland inte. Jag har pa sista tiden blivit väldigt irriterad av sådant beteende och kant mig mer som en galen schäfer an den trevliga cupcake-ladyn som alla pratar om. Gläfs Gläfs!!!


Sedan har vi den tredje och sista kategorin - ibland kvinnor men oftast män - som har dyra kameror med superlanga objektiv. Dessa fotografer star pa tio meters hall och knäpper bild efter bild i tron om att jag inte ser vad de haller pa med. Pervon kallar jag dem! Om de verkligen ar pervon kan jag ju inte riktigt veta - kanske ar de pa jakt efter den ultimata "spontana" bilden som ar fångad i det perfekta ögonblicket - vad vet jag? Men star man och smusslar med en kamera med 300mm objektiv blir iaf jag lite misstänksam. Sa fort jag ser dem vander jag mig om, satter mig pa huk, gor fula grimaser eller petar nasan (naspetartricket ar dock inte sa bra for affarerna sa denna metod anvander jag bara i nodfall).


Jag bjuder in de som ar allra gulligast att posera med mig bakom bordet vilket alltid ar uppskattat. Manga av mina kunder postar ofta bilderna till min facebooksida eller pa sina bloggar, och for nagra manader sedan forarades jag med en egen post i den supersmarta modebloggen Chic is the new Punk och som ni kanske minns var jag oxa med i det japanska magazinet Mr Partner. Sedan en dag i februari hande nagot - en riktig game changer skulle man kunna saga. Den dagen gar till historien som den mest bisarra dagen i mitt liv, men den historien sparar vi till en annan gang tycker jag...

XXX


3 kommentarer:

  1. Coolt :-) Ja kan förstå att man vill föreviga, helt underbart glada motiv. Kan förstå om du blir trött på det med :P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, tack, det var snallt sagt :) Om du skulle raka komma forbi nan dag sa lovar jag att le extra stort ;)

      Radera
  2. Jag blir så glad när jag hör att det går bra för dig :-). Sedan finns det ju alltid några rötägg som är jobbiga, men de trevliga är oftast fler ;-).
    Kram Camilla

    SvaraRadera