tisdag 9 september 2014

Kanalfestivalen i Angel


Idag tar jag med er på Kanalfestivalen i Angel som hölls den här helgen. En helt underbar dag där man firar Londons historiska kanalsystem med underhållning marknad, mat och sång. Följ med och upplev den galnaste helgen av cupcakes, marknader och ugglor i mannaminne. 


Helgen startade för oss på fredagen med ett 18 timmar maratonpass i bakning. Peter ansvarade för vaniljcupcakesen och gjorde ett bra jobb för att vara novis på området. Vi gick till sängs klockan ett på natten och steg upp igen klockan sju för att fara iväg till marknaden i Spitalfields, och Peter åkte till sitt jobb. På kvällen när jag kom hem var jag tvungen att frosta 100 cupcakes som jag inte hunnit med dagen innan, sedan stupade jag i säng och sov som en död fram tills klockan ringde vid sju igen och vi gav oss av till kanalfestivalen i Islington. Det var en strålande vacker dag och den började lovande med att jag mötte min vän Sheila.


En gång om året på Kanalfestivalen träffar jag Sheila som säljer vintageprylar i sitt marknadsstånd och driver företaget Sheunique Vintage Cirencester. Hon organiserar möhippor, te-bjudningar, hårkurser och fotosessioner - allt med vintagetema och med hjälp av sitt outtömliga förråd av kläder, hattar, smycken och accessoarer. När hon var yngre jobbade hon som fysioterapeut inom armen, och nu för tiden medverkar ofta på så kallade WW2 reenactments och liknande tillställningar. Hon är en otrolig kvinna och en riktig inspirationskälla.


Kanalfestivalen hålls alltid första söndagen i September i runt kanalbassängerna i Islington, straxt bakom tunnelbanestationen Angel. Kanalbåtsgemenskapen är stor i London, och hela England, och många av båtmänniskorna kommer till festivalen för att visa upp sina hem - det är nämligen vanligt att bo permanent i dessa så kallade Narrow Boats.


Med smalbåtarna kommer en hel kultur, och just sådan här Narrow Boat Art är väldigt vanlig förekommande på de traditionella båtarna, som ofta är målade med dessa vackra mönster.



Det här var utsikten från mitt marknadsstånd. Flera av mina kunder kommer varje år för att handla av mig på festivalen och hela tillställningen genomsyras av Community Spirit - vilket ungefär betyder by-sammanhållning. Det kändes som hela Islington var på fötter och jag fick inte en sekund för mig själv under hela dagen - jag stod upp och sålde, delade ut smakprov och pratade med kunder oavbrutet i sex timmar i sträck. Peter hjälpte mig att fylla på faten och dela ut smakprov, fixa mat och dryck och fotografera.


Londons kanalsystem är verkligen värt att ta en promenad längs med, även utan festival. Om man startar i Angel kan man gå hela vägen till OS-arenan i Stratford. Kanalen har på senare år blivit populär, och fler och fler små pubar, restauranger och fik poppar upp här och var längs kanalen, speciellt de delar som sträcker sig genom Hackney och Dalston, där man kan uppleva en helt annan sida av London än den man är van vid. Jag älskar att promenera längs kanalen och gör det året runt. På vintern är det mysigt att se de juldekorerade båtarna med de små skortstenarna som pyser ut rök, och på våren är stråken längs kanalen lummiga och vackra och man får nästan känslan av att befinna sig i parallellt universum till London. Kanalmänniskorna är trevliga, om än speciella och många är - vad ska jag säga...ganska liberala av sig, så bli inte alltför chockad om du ser suspekta plantor på taken till vissa av båtarna.



Om du vill lära dig mer om Londons kanaler kan du besöka London Canal Museum som ligger en kort promenad från Kings Cross. Där kan du se hur man bodde på kanalbåtarna förr i tiden och lära dig mer om Londons vattenvägar. Inte lika spännande som Tate Mordern, kanske, men helt klart värt ett besök om du vill veta mer om Londons historia.

 


Kanalfestivalen är verkligen en tillställning för hela familjen och den organiseras av frivilligarbetare som jobbar hårt för att varje år skapa en minnesvärd festival. Man får nästan känslan av att ha hamnat i en liten by pa landet - stämningen är på topp, folk är glada och trevliga, alla är välkomna och gemenskapen är påtaglig - jag kan garantera att även som turist kommer du nästan känna dig som en äkta Londonbo om du besöker festivalen.







Förutom mina cupcakes säljs det mat, loppisprylar till loppispriser (mycket ovanligt i London). Jag gav 20 pence för ett pack med papperssugrör från 60-talet, och hittade fina tekoppar för bara några småmynt och hemmagjord marmelad för ett pund, som såldes av ett gäng gamla tanter. Peter köpte lotter, och vann andra pris - en magnumbutelj med fin champagne. Jag vet inte hur det kommer sig att han är en sån turgubbe? Förra julen, till exempel, vann han en Ipad på sitt jobblotteri! Sist jag "vann" något var i fiskdammen på en julfest 1986, men det kan ju knappast räknas, eftersom varenda jäkel vinner pa fiskdammen... Peter säger att han ska ha buteljen för sig själv, eftersom jag och Nadia drack upp hans champagne - en present från hans förra jobbarkompisar - under ett obevakat ögonblick förra vintern.


Ett återkommande inslag på varje års festival är utställningen av ugglor och andra rovfaglar. De kommer från The Owl Sanctuary i Essex och är räddningsdjur som oftast hittats skadade eller övergivna. För en slant kan man ta kort med sig själv och en stor uggla, och festivalbesökarna ombeds donera pengar till projektet. Ugglorna ar så vackra att man blir alldeles rörd - vilka magnifika stora djur de är. Peter tycker att ugglan på bilden ser ut som Monty, och ja - han har en poäng!




Jag hade en helt fantastisk dag, även om min hjärna kollapsade halvvägs, och jag kunde endast få ur mig mina väl inövade cupcakefraser. En kompis kom förbi för att hälsa på, men efter ett par minuters försök till konversation var jag tvungen att ge upp - jag fick inte en vettig mening ur mig och lyckades få en oskyldig fråga om torsdagens sånggrupp för barnen låta som en helt obscen raggningsfras. Cupcake Brain!


Ni kan nog själva se på det här fotot hur ansträngt mitt leende ser ut. Show must go on!



Nar vi till slut kom hem på söndagskvällen var jag så uppe i varv att det enda som kunde hjälpa mig sova var en rejäl drink. Vi tog bussen för att besöka ett nytt Brooklyn-inspirerat hamburgerhak - Burger and Bun. Den vegetariska burgaren var inte värd att skriva hem om, men Margaritan gick ned i en svälj. När jag till slut gick till sängs hade jag den där känslan av tillfredsställelse man får efter tre riktigt hårda dagsverken då man tröttat ut kroppen och huvudet totalt. Det är otroligt vad mycket man klarar bara man ger sig fan på det! Hoppas du blev sugen på att besöka kanalfestivalen nästa ar - vi ses väl då?


4 kommentarer:

  1. Roligt att få höra hur det går till när du ska sälja på en marknad:-). Det är verkligen mycket hårt arbete och planering inte konstigt att du "nickade till lite". Hoppas att du ser till att vila och ta hand om dig ordentligt.
    Kram Camilla :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Joda, idag ska jag ta igen mig med rage. Det blir att ligga i sofan hela dagen och kolla gamla TV-serier - "Bert" bland annat :D Kram

      Radera
  2. Åh det ser verkligen häftigt ut! Dit vill jag åka någongång! Planerar en Londonvistelse med min äldsta dotter framöver (hon blir 17 i år). Skall kolla in din blogg innan för tips :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad kul med en mor-dotter-resa - London ar ju drommen for en 17-aring, oavsett vad man ar intresserad av - har finns allt!! Min mamma kommer hit om ett par veckor for att vara med mig pa marknaden och vintageshopping saklart och det ska bli sa kul!

      Radera