Magnus Betnér och den lilla ekorren

Veckan har varit hektisk med marknad, utflykter och drinkar på stan. Tyvärr inträffade något med ett olyckligt slut som har gjort de sista dagarna tunga. 

I tisdags var jag och min svenska kompis Karin och kollade på Magnus Betnérs show på en teater vid Leicester Square. Jag har haft blandade känslor inför Magnus och vi gick mest dit för att se hur han skulle hantera en show på engelska. Svaret visade sig vara: Mycket bra - tydligen har han uppträtt både i USA och övriga Europa och hade vanan inne. De flesta svenskar i publiken skrattade och applåderade uppskattande, men några av engelsmännen skruvade obekvämt på sig, och vissa satt med armarna i kors och skrattade inte en enda gång. Jag kan förstå att han kan anses som kontroversiell av många, men för mig verkade det mesta han sa helt vettigt. Han kände sig dock tvingad att påpeka för den typ 100 personer (svaga) publiken att: Back in Sweden I'm a fucking superstar, vilket jag antar att de som inte kände till honom hade svårt att greppa.

En unik bild på Monty som hade en av sina stunder häromdagen. Ibland fastnar han såhär med tungan och ligger så i flera minuter. Som tur var hade jag kameran bredvid mig denna gång, och lyckades fånga fåneriet på bild. Kanske var det en tyst protest mot att jag under dagen tagit hem den här lilla kompisen:

En ekorrbebis på cirka fem veckor. Jag såg honom mitt på en hårt trafikerad väg, där han förgäves försökte ta skydd under de förbipasserande bilarna. Jag kunde inte se på hur den lilla kraken satt där, helt vettskrämd, så jag stoppade trafiken och plockade upp honom. En kvinna som såg på tog med oss till närmsta park så jag kunde släppa honom där, men när vi kom dit och jag satte ned honom på marken rusade han tillbaka till mig och vägrade släppa taget. Jag provade ett par gånger till, men varje gång klamrade han sig bara fast hårdare vid mig. Det slutade med att jag lade honom i fickan på min jacka och gick och letade rätt på en liten låda som jag bäddade med bomull och tog hem honom i. Eftersom vår trädgård är full av ekorrar tänkte jag att han kunde bo därute när han var redo för det.

Väl hemma visade det sig att han varken visste hur han skulle dricka eller äta och det var inte förrän han låg på min axel och började suga på min tröja som jag förstod att han bara var en liten bebis som inte fått sina tänder än. Vi läste att man ska ge ekorrungar getmjölk, så vi värmde på sådan och matade honom med en spruta. Han åt några milliliter och somnade sedan uppkrupen under mitt hår på min axel. På bara några timmar väcktes varenda mammainstinkt i mig - vi hade bondat! På natten bäddade vi åt honom i Montys kattbur, med fuskpäls och varmvattenflaska så han höll sig varm. Nästa dag ville han inte äta och låg bara still i buren med tomma ögon och det verkade komma blod från munnen. På eftermiddagen började han skrika och vrida sig, och sedan var han död. Djur är det finaste och mest oskyldiga jag vet och jag gråter fortfarande!