A Perfect Day

En av de bästa sakerna med att bo i London är att Söndag sällan är liktydigt med en tråkig dag. Det mesta är öppet och stämningen ute på stan brukar vara behaglig och inte lika stressad som fredag och lördag. Förra helgen gav vi oss ut för söndagsbrunch i Soho och hamnade som så många gånger förr på italienska Princi på Wardour Street.

På Princi väljer man fräsch mat och ungsfärska bakverk från långa glasdiskar. Man kan plocka ihop en tallrik av olika sallader, bröd, varmrätter och pizzabitar som man sedan äter man vid långa bord tillsammans med med andra gäster. Det är prisvärt, men framför allt är det superkvalitet på maten och vi får alltid beslutsångest, vilket resulterar i att vi tar en av varje och smakar sedan av varandra. De mesta av råvarorna är importerade från Italien och det smakar verkligen autentiskt. Princi är alltid fullt med folk och jag älskar att äta här, mitt i allt ståhej.

Efter Princi fortsatte vi lite längre ned på samma gata för att stanna till på Gails - en liten exklusiv bagerikedja där de beroendeframkallande kanelcroissanterna är storsäljaren. Tänk dig en kanelbulle, med karamelliserad botten av kola och kanel. Ibalnd när begäret efter dessa sätter kan jag gå flera flera kilometer till nästa stadsdel bara för att kunna köpa en - så goda är de!!

Efter matfesten behövde vi en promenad och gick genom ett höstsoligt London ända upp till Kings Cross för att besöka the British Library, där utställningen "Terror and Wonder: The Gothic Imagination" just nu pågår. Utställningen behandlar gotisk litteratur och hur den ligger till gruund för hela skräckgenren idag, En helt OK utställning, men jag hade nog förväntat mig liter mer. Man fick inte ta foton därinne, så ni får nöja er med en bild på entren till utställningen. Utställningen bestod mest av bibliotekets skatter - många handskrivna utkast och original, bland annat till Mary Shelleys "Frankenstein".

Vi stannade till på det realtivt nyrenoverade hotellet vid St Pancras för att se oss omkring. Byggnaden är ett viktoriansk mästerverk, och det är helt OK att gå in för att ta sig en titt på den storslagna interiören. En av de mer berömda scenerna från hotellet är den stora trappan, - majestätisk och stämningsfull så man får rysningar. Bredvid trappan stod ett självspelande piano och i den dämpade belysningen kändes det som man var med i en scen från Hogwarts i Harry Potter.

Vi letade oss vidare genom hotellt och hittade den franska restaurangen. I ett svagt ögonblick tänkte jag att vi kunde kosta på oss att äta där, men franska menyer är sällan gjorda för vegetarianer, och vi fick lomma därifrån utan att ha suttit ned vid borden med de stärkta vita dukarna, och med kyparna i midjejackor fjäskande för oss medan de hällde upp champagne i glasen. Vi stannade istället kvar i puben som har ingång direkt från gatan, och drömde oss bort till svunna tider för ett tag. Nöjda med söndagen åkte vi hem och åt bakelser vi köpt med oss från Princi, medans Monty tiggde små munsbitar.