Farväl Monty, min bästa vän.

Förra fredagen. Monty var inlagd över torsdag natt på ett dropp för att detoxa njurarna. Detta skulle vara ofarligt och förhoppningsvis resultera i att han fick sin syn, som han förlorade för några veckor sedan, och sin aptit tillbaka. Något gick fel och veterinären ringde och bad oss komma dit eftersom Monty fått problem med andningen. När vi släpptes in i rummet såg jag på en gång att Monty var dålig och rusade fram till bordet. Monty låg med tomma stirrande ögon och tungan hängande utanför munnen och kippade efter luft. Jag fick panik, men försökte prata lugnande med honom. När han hörde min röst (han kunde ju inte se mig) försökte han lyfta på huvudet och jama, men han orkade inte, och fick bara ur sig ett gråtande ljud. Mitt hjärta brast och jag lyfte upp honom för att han skulle få känna att jag var nära. Jag pratade med honom och sjöng för honom, och han kraxade hjälplöst till svar, sedan kissade han på sig och började dö. Hade han väntat med döden tills jag kom? Jag lade honom på borde och halvskrek till veterinären att ge honom en spruta för att påskynda döden. Veterinären tog tid på sig och jag var i upplösningstillstånd, samtidigt som jag försökte hålla tillbaka ångesten för att ge Monty ett lugnt slut. Till sist satte veterinären sprutan i hans lilla ben, och jag klappade min älskade och bästa väns gamla kropp medans dödsryckningarna drog igenom honom. När han till slut blev stilla skrek jag. Inte Monty, inte såhär, inte såhär.

Vi tog hem honom och lade honom på soffan. Peter grävde en grav på hans favoritplats i trädgården; under syrenen där han älskade att ligga och sola sig när våren kom. Jag svepte honom i en vit frottéhandduk och vi lade ned honom i den mörka, kalla jorden, medan vi grät så vi nästan gick sönder.

Jag har tagit farväl av många katter genom åren, och det har alltid varit smärtsamt, men ingenting mäter sig mot hur det här kändes. Monty var min allra bästa vän, min allierade i den galna storstaden, min klippa och skydd från världens ondska, min ständiga kompanjon och följeslagare. Han litade blint på mig och älskade mig som ingen annan. Han väntade alltid vid dörren när jag kom hem från jobbet, satt bredvid mig när jag arbetade vid köksbordet, sov bredvid mitt huvud och tog hand om mig när jag var sjuk. Han älskade choklad, soppa och tomatsås, popcorn och hummus. En gång åkte jag till Sverige i nästan två månader. När jag kom hem var Monty längst bak i trädgården, och jag gick ut och ropade hans namn. Hela hans kropp spändes och han snurrade runt snabbt som en blixt och sprang rakt mot mig för att att hälsa, som en hund. Jag har aldrig sett en katt göra så tidigare. Han älskade mig och jag älskade honom och jag gav honom ett slut som inte var honom värdigt. Förlåt Monty, min älskade älskade vän.