Pudelcirkusen och Louis

På bara en månads tid har jag lyckats införskaffa ungefär ett halvt nytt hem och har så många nya saker att visa er att jag måste ta det i omgångar. På den sista marknaden innan jul köpte jag en julklapp till mig själv från en av mina favortisäljare på marknaden - Fairground Fables som jag skrivit om tidigare på bloggen. Tjejen som driver Fairground Fables kontaktade mig innan marknaden för att säga att hon tillverkat ett tittskåp med pudeltema med mig i åtanke och jag kunde knappt bärga mig till marknadsdagen. Jag blev alldeles hänförd när jag fick se konstverket och köpte det på stört. Vill ni se?

Själva basen är en gammal trälåda från en köpmansdisk. Elkomponenterna ser gamla ut men är sprillans nya, som tur är.

Bakgrunden smyckas av ett gammalt spelkort och små reklamtryck från cirkusar.

"Madame De Poncette The Performing Poodle"

Pudeln kommer från Engelska Wade och ingår i en serie av små porslinsdjur som har ganska högt samlarvärde.

 

Uppepå lådan balanserar två cirkusbjörnar och en elefant på vackra trådrullar tillsammans med vikna solfjädrar av gammalt notpapper. Glödlamporna ser ut som rosa marshmallows och jag måste stoppa mig själv från att fingra på dem varje gång jag går förbi. Jag är så glad för min pudelcirkus och kommer älska den för all framtid. Är det inte fantastiskt vad man kan skapa av gamla avlagda prylar och mycket fantasi? Jag önskar att jag var så kreativ!

 

En annan nyhet i hemmet är Louis, Hotelldirektör Montys efterträdare. Han är sex år gammal och söt som socker, men han bits som en huggorm om man inte passar sig. Han kom till oss straxt innan jul och börjar sakteliga vänja sig vid oss, men det tar tid för honom att lita på sina nya människor och att känna sig trygg i sin nya omgivning. Tids nog kommer han nog att bli en riktig härlig katt och just nu ligger han i mitt knä och spinner, vilket get hopp inför framtiden. På den här bilden ser han räddre ut än vanligt, men det är bara för att han hörde ytterdörren öppnas samtidigt som jag knäppte kortet.

Äntligen tillbaka

Nu är jag tillbaka, efter mer än en månads bloggsemester. Det har varit en välbehövlig vila, för att hämta inspiration och för att hitta tillbaka till mig själv. 2014 var ett av de tuffaste och jobbigaste åren i mitt liv, pga sjukdom, motgångar och för att jag miste Monty, som nog är något av det värsta jag någonsin gått igenom. Två månader har gått sedan han dog och sorgen är fortfarande påtaglig, om än inte lika smärtsam. Under min julledighet hemma i Sverige blev jag påmind om hur bra livet kan kännas och hur enkelt allt ter sig när man har bra människor omkring sig. Jag pratar såklart om mamma och pappa, och de toppenkompisar som jag har kvar hemma i Sverige som jag fick riktig kvalitetstid tillsammans med under helgerna. När jag väl kom tillbaka till London kände jag mig för första gången på länge tillfreds med mig själv och kunde börja det nya året med att blicka framåt och inte tillbaka, och lovade mig själv att försöka se mer positivt på framtiden. En rolig grej är att jag ska resa mycket i år, och började redan förra veckan med en weekend i en av mina favoritstäder - Amsterdam. Här är ett par bilder från en av alla härliga blomstermarknader i staden.

Jag kommer skriva flera poster om Amsterdam, men eftersom vår dator har bestämt sig för att krångla så sitter jag just nu och klistrar  in åä och ö i texten, vilket tar alldeles för lång tid att göra med längre texter, så jag lämnar er för idag med ett gäng bilder pa alla vackra blommor vi köpte med oss hem från Holland. Stora buketter med hyacinter, som på kontinenten säljs som snittblommor till våren, enorma fång tulpaner för bara några futtiga euros och videkissar sa mjuka att man blir alldeles prillig. I vår trädgård har påskliljorna skjutit upp ur marken och i London blommar snödropparna överallt. Jag vet att det i Sverige kanske inte känns så riktigt än men jag lovar - våren är snart här - HURRA :D

Jul hos Mor och Far

I lördags gjorde jag årets sista marknad på Spitalfileds. Försäljningen gick över förväntan bra och jag köpte mig en fin julklapp i form av en pudelcirkus i minatyr från en av säljarna. Arrangören av markanden tog ett kort på mig som jag tyckte blev fint - så här såg jag ut i lördags:

Jag har nog aldrig nånsin sagt att jag har förtjänat eller är i behov av en semester förrän i år - mitt 35e år på jorden. Jag beöver komma bort från sorgen efter Monty, från stressen, folket, trafiken och cupcakesen, tro det eller ej. Och vart kan man rekreera sig bättre än hos mor och far och alla djuren hemma i Sverige? Mina föräldrar hämtade mig på Skavsta och efter en snabb vegetarisk lunch på Max styrde vi kosan mot byn. Östergötland var ovanligt grönt för årstiden, men i morse när jag gick upp hade frosten fallit under natten och det kändes lite mer som julafton.

Mitt barndomshem är i vanlig ordning pyntat och ombonat inför julhelgen - mamma har de bästa julprydnaderna såklart. Bambisar i olika former är vanligt förekommande och i granen hänger några stycken som jag köpte åt mor i London förra julen.

Min katt Sölve, som är minst 17 år gammal, is still going strong och är en mycket älskad (och en aning enerverande) familjemedlem. Sölve hittades springandes på motorvägen i Stockholm, och hamnade efter upphittandet hos min vän Liza som drev ett katthem från sin gård. Därifrån flyttade han hem till mig och fick sedan komma till mina föräldrar när jag drog till London. Ingen katt kan ha det bättre än Sölve som har allt han kan önska här och är mycket älskad.

Och med dessa bilder önskar jag er alla en God Jul! Tack för detta året och jag hoppas att vi ses nästa år igen. Till dess - Arrivederci!

XXX

Farväl Monty, min bästa vän.

Förra fredagen. Monty var inlagd över torsdag natt på ett dropp för att detoxa njurarna. Detta skulle vara ofarligt och förhoppningsvis resultera i att han fick sin syn, som han förlorade för några veckor sedan, och sin aptit tillbaka. Något gick fel och veterinären ringde och bad oss komma dit eftersom Monty fått problem med andningen. När vi släpptes in i rummet såg jag på en gång att Monty var dålig och rusade fram till bordet. Monty låg med tomma stirrande ögon och tungan hängande utanför munnen och kippade efter luft. Jag fick panik, men försökte prata lugnande med honom. När han hörde min röst (han kunde ju inte se mig) försökte han lyfta på huvudet och jama, men han orkade inte, och fick bara ur sig ett gråtande ljud. Mitt hjärta brast och jag lyfte upp honom för att han skulle få känna att jag var nära. Jag pratade med honom och sjöng för honom, och han kraxade hjälplöst till svar, sedan kissade han på sig och började dö. Hade han väntat med döden tills jag kom? Jag lade honom på borde och halvskrek till veterinären att ge honom en spruta för att påskynda döden. Veterinären tog tid på sig och jag var i upplösningstillstånd, samtidigt som jag försökte hålla tillbaka ångesten för att ge Monty ett lugnt slut. Till sist satte veterinären sprutan i hans lilla ben, och jag klappade min älskade och bästa väns gamla kropp medans dödsryckningarna drog igenom honom. När han till slut blev stilla skrek jag. Inte Monty, inte såhär, inte såhär.

Vi tog hem honom och lade honom på soffan. Peter grävde en grav på hans favoritplats i trädgården; under syrenen där han älskade att ligga och sola sig när våren kom. Jag svepte honom i en vit frottéhandduk och vi lade ned honom i den mörka, kalla jorden, medan vi grät så vi nästan gick sönder.

Jag har tagit farväl av många katter genom åren, och det har alltid varit smärtsamt, men ingenting mäter sig mot hur det här kändes. Monty var min allra bästa vän, min allierade i den galna storstaden, min klippa och skydd från världens ondska, min ständiga kompanjon och följeslagare. Han litade blint på mig och älskade mig som ingen annan. Han väntade alltid vid dörren när jag kom hem från jobbet, satt bredvid mig när jag arbetade vid köksbordet, sov bredvid mitt huvud och tog hand om mig när jag var sjuk. Han älskade choklad, soppa och tomatsås, popcorn och hummus. En gång åkte jag till Sverige i nästan två månader. När jag kom hem var Monty längst bak i trädgården, och jag gick ut och ropade hans namn. Hela hans kropp spändes och han snurrade runt snabbt som en blixt och sprang rakt mot mig för att att hälsa, som en hund. Jag har aldrig sett en katt göra så tidigare. Han älskade mig och jag älskade honom och jag gav honom ett slut som inte var honom värdigt. Förlåt Monty, min älskade älskade vän.

Vinnarna!

Lördag var årets hittills mest hektiska dag på marknaden och jag sålde cupcakes som om det inte fanns någon morgondag. Tre grader varmt var det under hela dagen, och jag jobbade i min vanliga uniform, dvs klänning och kofta, vilket totalt sög musten ur mig. Vid stängningsdags kom Peter och hämtade mig. Han såg hur förfrusen jag var och sprang och köpte en mugg varm glögg för att värma upp mig med, och bäst som jag står och sippar på glöggen kommer Sharon (som har sitt stånd bakom mitt) springande med andan i halsen, pekar och väser: Björk!! Björk is over there! Och tamigfasen - där är hon - Björk. I en svart täckjacka tillsammans med sin dotter, på vår marknad där alla säljare håller på att packa ihop och besökarna har börjat droppa av. Ingen verkar känna igen henne, och hon går in i en sminkaffär där de som jobbar är alldeles för unga för att fatta vem det är de möter. Surrealistiskt!

Hursomhelst - helgens bravader knockade ut mig totalt, och när jag har kommit hem från jobbet de senaste dagarna har jag bara kollapsat i soffan utan ork för bloggen. men ikväll har det äntligen blivit av och med Montys assistans har jag dragit de tre vinnarna av de små julklapparna. 

Lottningen gick till på hederligaste möjliga sätt. Jag skrev ned namnen på de tävlande som lämnat en kommentar, lade dem i en hatt och sedan fick Monty dra tre namn! 

Och de tre namnen var:

Hanna Marie Fiddeli, Linn the Pink Viking och Marie Palmberg. Om ni skickar mig era adresser i ett mail, så skickar jag era grejer. Vilken av presenterna ni får blir en överaskning, men jag tror att ni blir nöjda. Tack alla som var med och tävlade. Jag planerar fler uttlottningar i vår, eftersom mina förråd svämmar över av saker, och då och då känner jag mig givmild...

Få en bit av Betty-Lou

Som ni sedan länge förstått älskar jag pråliga och kitschiga saker och småprylar i synnerhet, och idag tänkte jag dela med mig av vad jag har till tre lyckliga läsare. Ska vi se vad jag plockat fram ur baskern?

I det första paketet hittar vi den här amerikanska pudelbroschen från 50-talet. Värd ca 200 kronor och nu kan den bli din!

I det andra paketet finner vi en samling tredimensionella placeringskort i vintagestil. I paketet finns sammanlagt åtta olika figurer i olika utstyrslar. Passar perfekt till nyårsmiddagen!

Det tredje paketet inhandlades senast idag, och innehåller de fenomenalt kitschiga presentkorten i form av pepparkaksgubbar och gummor, samt ett smart litet block i form av en skrivmaskin att ha i handväskan för nödsituationer som kräver hederligt gammaldags papper - snilleblixtar, nedklottring av ett telefonummer, filosofiska funderingar eller bara en shoppinglista. Hur du har kunnat leva utan den här tingesten så länge vet jag faktiskt inte!?!

För att vara med i utlottningen behöver du bara kommentera det här inlägget i gästboken, och sedan dela den här posten på facebook genom att klicka på fb-ikonen härunder. Jag drar de tre vinnarna på måndag nästa vecka. 

Lycka till!!!

På vår gata i stan

Det finns många uteliggare och missbrukare i vårat område som hänger utanför spelbutiken bredvid tunnelbanan. Jag vet inte varför de söker sig hit - det finns inga bra ställen att sova på och vad jag vet finns det inget härbärge i närheten, så antagligen kommer de hit för att få lättare åtkomst till droger.

De flesta hemlösa just där vi bor är yngre män, men ibland dyker det upp kvinnor, och de senaste veckorna har jag sett en tjej utanför tunnelbanan. Idag när jag kom ut från tuben satt hon bredvid en äldre kille som rullade en cigarett. Tjejen hade tagit av sig sin ena sko och jag såg att hennes fot var väldigt svullen. Hon satt framåtlutad och vaggade och verkade inte kontaktbar. Jag ställde mig lite på avstånd för att iaktta dem, och efter ett tag reste sig killen upp och ställde sig lite längre bort. Jag gick fram till honom och frågade vad som hade hänt och om tjejen var OK. Killen var nykter och berättade att tjejen hade stulit något i en affär, varpå ägaren till affären hade jagat henne med bil och kört över foten på henne. Jag frågade honom om det fanns något jag kunde göra, men han sa att hon vägrar åka till sjukhuset av rädsla för att bli arresterad av polisen, och hon kan inte gå. Han berättade vidare att hon är 24 år, hemlös och missbrukare. Killen sa att han var 41 år och bodde på ett stödhem eftersom han nyligen själv varit hemlös, men hade börjat få ordning på sitt liv.  Han verkade rådvill och visste inte vad han skulle göra och frågade mig vad jag tyckte. Jag sa till honom att att ringa efter en ambulans. vad annat kunde jag göra? Jag lovade att komma tillbaka om ett tag och titta till henne.

Jag har haft ett bra liv och jag tänker på vad jag själv gjorde när jag var 24 år; festade,  reste, skvallrade med kompisar, pluggade, var kär och planerade för framtiden. Inte fan fick jag foten överkörd av nåt as till affärsägare. Något sådant trodde jag inte hände mer än på film och jag var fortfarande ett barn på många sätt. 

Killen som jag pratade med sa: She's only 24 - she's a baby for fucks sake.  

Och i Sverige ondgör sig allmänheten över att fattiga människor från trasiga delar av europa sitter utanför den lokala ICA-butiken och skramlar med en kopp.

Perspektiv, gott folk. Perspektiv!